I spåren av kriget har råvarupriserna skjutit i höjden – för såväl olja och naturgas som majs och vete. Det beror på osäkerheten i världen och att Ryssland är en av världens största olje- och gasexportörer samt att både Ryssland och Ukraina är mycket viktiga spelare på den globala livsmedelsmarknaden. Och även andra råvaror dras med i den uppåtgående spiralen.
Ger klirr i kassan
De höga råvarupriserna är på ett sätt goda nyheter för många latinamerikanska länder där exporten av olja, metaller och jordbruksprodukter är centrala pelare i ekonomin. Men för de länder som inte har några egna oljefyndigheter blir importen av bränsle en kostsam historia. Och Latinamerikas sårbarhet inför prissvängningar på den globala marknaden är en smärtsam påminnelse om att regionen misslyckats med att frigöra sig från sitt råvaruberoende.
Under kolonialtiden seglade spanska och portugisiska fartyg ut från latinamerikanska hamnar lastade med de största guld- och silverskatter som världen någonsin hade skådat. Sen kom självständigheten. Och guldet blev till gummi, blev till olja, blev till litium. Ständigt nya resurser som skulle bli vägen till rikedom och utveckling.
Latinamerika är sårbart
Mycket har förstås förändrats under åren – ändå löper råvaruberoendet som en röd tråd genom Latinamerikas historia. Och fortfarande finns det få exempel på att naturrikedomarna banat väg för framgångsrik industrialisering.
Det var höga råvarupriser under början av 2000-talet som möjliggjorde för vänsterpresidenter som Hugo Chávez, Lula da Silva och Evo Morales att genomföra stora offentliga satsningar. Men när råvarupriserna sedan störtdök förändrades förutsättningarna snabbt och många länder kastades in i djup ekonomisk kris.
USA har tappat inflytande
Under 2000-talet har USA:s inflytande över Latinamerika försvagats. Många av de presidenter som kommit till makten under de senaste åren har sett det som en möjlighet att balansera mellan olika stormakter som USA, EU, Ryssland och Kina. Ibland till och med att kunna spela ut stormakterna mot varandra för att få ut så mycket som möjligt i form av ekonomiskt bistånd och investeringar.
I Latinamerika har en ny situation växt fram. Kina har redan gått om USA som den viktigaste handelspartnern för en lång rad länder. Och kort före invasionen av Ukraina besökte Argentinas och Brasiliens presidenter Moskva för att fördjupa sina relationer. Många länder i regionen har också valt en försiktig linje i förhållande till det pågående kriget och har inte heller anslutit sig till Europas och USA:s sanktioner mot Ryssland.
Ett nytt kallt krig?
Det är tydligt att detta uppskattas från ryskt håll. Utrikesminister Lavrov har sagt att han räknar med att länder som Argentina, Brasilien och Mexiko aldrig kommer att lägga sig platt för USA:s vilja. Men om kriget fortsätter och konflikten mellan Europa/USA och Kina/Ryssland fördjupas kommer det bli svårt att fortsätta balansera mellan stormakterna.
Vissa talar till och med om ett nytt kallt krig. Då kan Latinamerika återigen bli en spelplats för kapprustning när utomstående stormakter strider om världsherravälde. Och de senaste decenniernas relativt stabila demokratiska utveckling där regionen lämnat militärkupper och gerillakrig bakom sig kanske inte alls kan tas för givet längre.