I början såg det ut som att Justin Trudeau gjorde allting rätt. Han vann valet stort och fick egen majoritet, han var enormt populär och medlem av Kanadas egen Kennedyfamilj, hans pappa Pierre var tidigare omtyckt premiärminister.
Världspolitikens rockstjärna
Kanada har aldrig skådat en sådan snabb reformagenda med vänsterliberala beslut, han genomdrev sina vallöften till punkt och pricka.
Han bad känslosamt landets ursprungsbefolkning om förlåtelse, han ökade på landets invandringskvot, han införde en radikal klimatskatt, legaliserade cannabis och tog bort kravet att ange kön i passet. Han kallar sig feminist och utsåg en jämställd regering. Idag är landets ekonomi stark och arbetslösheten låg.
Han blev också snabbt en världspolitikens rockstjärna, som utmanat både Donald Trump i USA och Xi Jinping i Kina och gav asyl åt en saudisk tonåring som flydde förtrycket i Saudiarabien. Han har beskrivits som en av liberalismens stora posterboys. På toppmöten har han stått bredvid högernationalistiska ledare som Turkiets Erdogan och Brasiliens Bolsonaro, alltid med ett multikulturellt, inkännande budskap till hands.
Klimatskatten delar landet
Justin Trudeau har drivit en ambitiös klimatpolitik, med beslut att fasa ut landets alla kolkraftverk och infört en unik modell för klimatbeskattning.
Fossila bränslen beskattas men intäkterna går inte till statskassan utan delas ut som en skatteåterbäring. Men den nya klimatskatten har delat landet, och delstatsprovinsen Alberta som rymmer stora delar av Kanadas oljereserver, har inlett en domstolsstrid för att få avskaffa klimatskatten.
Samtidigt har Justin Trudeau sagt ja till en ny oljepipeline. På så vis har han lyckats bli ovän både med landets klimatskeptiker och landets klimataktivister.
Koldioxidskatten är ett av skälen till varför liberala partiet med Justin Trudeau ser ut att gå mot valförlust efter bara en mandatperiod. Skulle han förlora är det en förvarning för vad som väntar. Klimatforskarnas allt ihärdigare krav pressar politiker att agera, men när det drabbar människors plånböcker så leder det till sociala spänningar och protester.
”Elitregering”
Justin Trudeau får också kritik för att ha glömt bort frågorna som angår vanliga medborgare bortom storstäderna. Flera av landets politiska bedömare beskriver en politiker med välputsad image, som älskar tv-kameror och med en politisk begåvning att säga det rätta. Men han har inte förmått se hur landet blivit alltmer polariserat.
Efter en rundresa i Kanada känner jag igen den kritik som riktades mot Barack Obama efter hans åtta år vid makten, i en tid när stödet för Donald Trumps ”America First”-politik började växa sig allt starkare. Nedlagda industrier och växande känsla av vi och dom. Jag möter en av kandidaterna för det nya högernationalistiska partiet, Tom Ikert i provinsen Alberta, som säger att det han vigt sitt liv åt, nämligen byggjobb åt oljeindustrin och biffdjuren på hans ranch, idag är hånat och kritiserat på grund av koldioxidutsläppen.
”Jag känner mig berövad min manlighet” säger han uppriktigt, och slår fast att ”elitregeringen” i östra Kanada leds av ”en idiot” som inte förstår att respektera Kanadas grundläggande värden om självständighet och hårt arbete.
Han vänder sig också mot Trudeaus omdebatterade tweet där han bjöd alla migranter som portas av Donald Trump att istället komma till Kanada. Bland de förr så migrationsvänliga kanadensarna blir alltmer tveksamma och idag svarar 40 procent att de vill släppa in färre invandrare.
Utmanas från höger och vänster
Justin Trudeaus tid som premiärminister har också kantats av skandaler. Han har fått två varningar av parlamentets etiska kommitté, bland annat för inblandningen i en korrupt byggskandal i Libyen. Däremot har den senaste skandalen, med bilder från hans ungdom när han på fester klätt ut sig till svart eller brun, inte nämnvärt påverkat hans popularitet, den hade redan hunnit falla.
Med bara några dagar kvar till valet ligger det liberala regeringspartiet och det konservativa partiet jämsides i opinionsmätningarna, båda får 30 procent. Den nyvalda partiledaren för det konservativa partiet, Andrew Sheer har lovat halvera asylinvandringen och avskaffa klimatskatten om han blir vald.
Men Andrew Sheer är inte särskilt populär bland väljarna och betraktas som en färglös politiker. Han utmanas från höger av det nybildade högernationalistiska partiet PPC, People´s Party Canada, ledd av f.d. konservative ministern Maxime Bernier som bland annat vill att Kanada lämnar Parisavtalet och som vill bygga en mur mot USA för att stänga ute migranter.
Till vänster om liberalerna går Det Nya Demokratiska Partiet oväntat bra med sin karismatiske turbanprydde partiledare Jagmeet Singh. De gröna ser att göra ett starkaste val någonsin och ligger på 12 procent i opinionsmätningarna, deras partiledare Elisabeth May tar varje tillfälle i akt att anklaga Trudeau för bristande klimatledarskap.
Med största säkerhet kommer Kanada få en minoritetsregering, där antingen Liberalerna får samregera med det konservativa partiet och då ta betydande steg längre högerut, eller så kan Trudeau bilda regering med hjälp av de gröna och Det Nya Demokratiska Partiet och då hamna längre vänsterut. Hur det än slutar så har årets valrörelse visat hur Kanada är ett land med två ansikten, alltmer polariserat mellan stad och land.