USA har delats in i två rivaliserande klaner. De ser inte på varandras tv-program, de läser inte varandras tidningar, de umgås inte med varandra. Vinnare är Donald Trump. I en tid då ingen gemensam sanning längre existerar kan han heller inte ställas till svars. Traumat är så stort att röster höjs för att USA behöver organiserade försoningsprocesser för att läka.
De avskyr varandra, demokrater och republikaner. Det är över 100 år sen landet var så polariserat. Misstron handlar inte bara om politik, utan lika mycket om känslomässig identitet. Det som förvånar är graden av intolerans och hat. Motviljan mot motståndarlägret är större än någonsin. Demokrater skyller republikaner för att drivas av vit identitetspolitik, inte bry sig om fattiga, vilja skydda manliga maktstrukturer, förneka klimatkrisen, vara smygrasister och homofoba.
Republikaner ser demokrater som ett hot mot familjen som värdegrund, de är gudsförnekare, barnamördare (för abort), slösar med statens pengar, opatriotiska fegisar som vill inskränka individens rätt att bära vapen och de är för öppna gränser.
Studier visar att klyftan växer
Studier utförda av Pew Research Institute visar att republikaner och demokrater är mindre benägna gifta sig över partigränserna, umgås eller bo nära varandra.
Den växande antipatin går att mäta, 1994 var det 16 procent av demokraterna som sa sig ha en negativ bild av republikaner, i år har siffran hoppat upp till 43 procent. I det republikanska lägret hade 16 procent en negativ bild av demokrater, den ligger i dag på 45 procent.
Klanerna lever i varsin filterbubbla, konsumerar inte samma nyhetskällor även om de ibland tar del av ”motståndarnas” nyhetskällor för att förfäras över den ”lögnaktiga” rapporteringen. Det är inte längre så att man bara är oense i politiska frågor, man förnekar fakta som motparten bygger sina argument på, man ifrågasätter varandras lojalitet med fosterlandet, och har helt skild syn på de institutioner som bygger upp ett samhälle, familjen, trosfrågor, föräldraskap och utbildning.
Väljare drivs av moraliska ställningstaganden
Enligt psykologforskare vid University of Virginia är förklaringen att väljare i dag drivs av moraliska ställningstaganden. Förr drevs politiken av koalitioner med gemensamma intressen, som företagare, lantbrukare, studenter. Nu handlar det om åsikter på individnivå. Demokrater är uppfyllda av rättvisa, att ingen ska fara illa. Republikaner drivs också av rättvisa, men utifrån att alla ska bidra och ingen åka snålskjuts.
Konsekvensen av den djupa polariseringen är att det inte längre finns någon gemensam politisk dagordning eftersom sanningen i absoluta termer tycks ha upphört att existera. Auktoriteter tappar sin roll. Akademiker, jurister, läkare, journalister, politiker, alla anklagas för lögn. För varje forskningsstudie finns en motstudie. Sprickorna i det offentliga samtalet är avgrundsdjupa, lögnerna oräkneliga, som påståendet att Hillary Clinton skulle driva barnsexbordeller, vilket fick en man att skjuta vilt i en pizzeria i Washington DC för att rädda barnen i källaren.
Demokratin som statsskick tappar mark
Statsvetare uttrycker oro för att det på sikt inte kommer att gå att fatta gemensamma beslut, eftersom de inte kan enas om vad som är sant eller falskt.
”Politik är det möjligas konst”, sa tyske rikskanslern Otto von Bismarck, och politikens väsen är att förhandla och kompromissa sig fram till stabila reformförslag. Men i USA finns knappt en mätbar vilja bland de folkvalda att kompromissa över partilinjen. Det är viktigare att till varje pris hålla fast vid sin ståndpunkt och där driver också partierna längre ut på höger och vänsterflanken. Tydligast blir skillnaderna i den yngre generationen där socialism har blivit ett ideal hos unga demokrater och där demokratin som statsskick tappar mark. Bara 30 procent av amerikaner födda på 80-talet tycker att det är viktigt att leva i en demokrati, visar en studie från Harvard University och University of Melbourn.
Kan inte skyllas på Donald Trump
Ställningskriget i USA har också fått journalister att överge sina etiska riktlinjer, dom väljer sida och blir korsfarare för eller emot Trumps politik. Därmed har Donald Trump lyckats med det han föresatt sig, att utse medierna till politisk opposition. När journalister ser sig tvungna att gå i opposition mot landets förda politik, så eroderar också grunden för mediernas oberoende och tillit.
Klanstriden kan inte skyllas på Donald Trump, polariseringen har funnits sedan tidigare. Kritik har riktats mot president Obama som missade att ställa Wall Street-aktörer till svars för finanskraschen 2008. Men under Trumps hatiska utspel mot olika grupper har klyftan vidgats.
Vad kan förändra denna trend? Det finns grupper som redan nu arbetar för dialog mellan de rivaliserande lägren. United States Institute of Peace ordnar dialogmöten mellan republikaner och demokrater i kongressen. Röster höjs också för att USA kommer att behöva försoningsprocesser, som man använder sig i länder med trauman som Rwanda och Sydafrika. Försoning bygger på dialog, att bägge parter får beskriva sin upplevelse med målet att återupprätta en gemensam verklighetsbeskrivning. USA har haft sådana processer, kring segregationen i bostadspolitik i Detroit och rasåtskiljande politik i Boston, men aldrig för hela nationen.
Försoning – för att rädda demokratins grundvalar och staka ut en gemensam färdplan för landet.