Det var en kväll då politiken fick läggas åt sidan. Kvällen då Notre Dame brann. Bestörtningen hos den franska allmänheten, liksom bland deras folkvalda, oavsett politisk hemhörighet var densamma. Inför hotet mot Frankrikes kanske mest emblematiska byggnad – tillsammans med Eiffeltornet – tycktes en hel nation hålla andan. En sällsynt endräkt tycktes för en stund föra samman ett land som under en lång rad år skakats av bittra politiska motsättningar.
En timme efter att branden upptäckts var det tänkt att president Macron skulle hålla sitt sedan länge emotsedda tal till nationen. Där skulle han presentera sina och regeringens slutsatser av de landsomfattande debatter man sjösatt som ett svar på de återkommande protester som dragits igång av den till synes ostoppbara medborgarproteströrelse som blivit känd under namnet ”les gilets jaunes” (de gula västarna).
Men så kom nyheten att Notre-Dame stod i brand. Presidenten bestämde sig för att ställa in sändningen av talet och begav sig istället till katedralen.
I krisen förenas ibland de bittraste fiender
Ett dramatiskt dygn följde, då alla politikers uppmärksamhet och engagemang, från vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon till Nationell samlings Marine Le Pen tycktes riktad mot ett enda föremål: katedralen i Notre-Dame.
I krisen förenas ibland de bittraste fiender. Ett av de bästa exemplen är jordbävningarna i Turkiet 1999 då 15 000 människor dog och då ärkefienden och grannen Grekland bidrog med uppskattad hjälp. Den katastrofen ledde till starkt förbättrade relationer mellan de två länderna.
Branden i Notre-Dame innebar ett lika plötsligt som oväntat eldupphör i det franska politiska livet. Skulle det kunna får mer varaktiga konsekvenser för det politiska klimatet i landet?
Ja, kanske någon skulle ha svarat under det första dygnet med tanke på den endräkt som då rådde.
Men så kom pengarna in i bilden.
”Det är galet”
På ett dygn kunde plötsligt efter par franska miljardärer hosta upp tre miljarder för att restaurera kyrkan. Nu, ett par dagar senare är summan, bland annat med hjälp av pengagåvor från franska kommuner och från utländska donatorer, uppe i tio miljarder, och detta i ett skede då insamlingarna bland allmänheten bara börjat.
– Det är galet, plötsligt finns alla de pengar vi bett om för att förbättra i skolorna, på sjukhusen och för att ge låginkomsttagarna en dräglig tillvaro, skrevs det i sociala medier på Gula västarnas konto.
Även kristna med socialt patos som Emmausrörelsens stiftelse twittrade med knappt återhållen sarkasm:
”Tack för er generositet: vi är mycket fästa vid den plats [Notre-Dame] där Abbé Pierre [den fattigpräst som grundade rörelsen] jordfästes. Men vi är också fästa vid den kamp han bedrev. Vill ni tillföra 1 % till de mest utsatta, skulle vi vara mer än nöjda”.
Liknande tongångar har hörts från fackföreningsrörelsen CGT eller från det sargade franska socialistpartiets ledare, Olivier Faure:
– Jag skulle önska att vi nu fick en liknande mobilisering för de miljoner kvinnor, män och barn som tillsammans utgör en mänsklig katedral som också måste värnas.
Upp till bevis
Regeringens talesman för minnesvårdsfrågor, Stéphane Bern, Frankrikes motsvarighet till Herman Lindqvist har försökt att ge svar till dem som chockerats över de penningsummor som så snabbt kunnat göras tillgängliga för att restaurera katedralen:
– Att ställa gamla stenar mot människor är löjligt. Restaureringarna ger jobb!
Det är tveksamt om den typen av argument kommer att få debatten om ökade samhällsklyftorna att tystna. Eliten i Paris ställs mot de förfördelade på krisorterna ute i landet. Pengarna till huvudstadskatedralen mot de människor som upplever sig ha glömts bort av maktens kvinnor och män.
Regeringen och presidenten som väckt sådant missnöje hos delar av allmänheten är tillbaka där han befann sig minuterna innan det började brinna i Notre-Dame.
Nu är det återigen upp till bevis för den unge presidenten och hans regering. Och motståndarna kommer inte skona honom om han inte kommer med ett besked som kan stilla missnöjet som pyr i landet.