För inte så många år sedan var ett besök i Minsk lite som en resa tillbaka till Sovjet. Stan kändes torftig, och både staden själv och folk på gatorna kändes grådaskiga. Nu är stora delar av staden uppfräschade och här och där finns moderna skyskrapor. Det finns uppenbarligen en ganska stor och välmående medelklass som har råd att gå på de dyra restauranger som numera finns här.

När jag var i Minsk senast, för hela 13 år sedan, var närvaron av poliser och andra uniformerade män påtaglig. Nu ser jag knappt några. Fast under ytan finns förtrycket kvar. Här är det president Aleksandr Lukasjenko som bestämmer allt.

Fast Lukasjenko har också bestämt att Vitryssland måste moderniseras. Inte minst när det gäller ekonomin. Ett par mil utanför centrum pågår byggandet av en jättelik företagspark. Området ska bli hela 112 kvadratkilometer stort. Här ska hundratals företag etableras. Dessutom ska en helt ny stad för företagens anställda byggas. Högteknologi och ekologi är ledorden.

I botten finns pengar från Kina. Företagsparken ska bli en knutpunkt i den nya kinesiska sidenvägen, alltså det jätteprojekt som ska ge Kina nya transportleder och inflytande i större delen av världen. Och för att locka till sig investeringarna är skattelättnaderna för företagen mycket generösa.

Också småföretagandet är något som Lukasjenko hoppas mycket på. Främst gäller det it-sektorn. Vi besöker ett företag som säljer teknik för virtuell verklighet till företag så de kan träna sina anställda i allt från kirurgi till nödlägen på oljeplattformar.

– Minsk är ett av världens främsta centrum för it-företagande, säger en av cheferna.

– Men Vitryssland är ju Europas sista diktatur, med ofrihet, förtryck och en säkerhetsapparat som övervakar allt, invänder jag.

– Fast vi är faktiskt helt fria att göra vad vi vill, säger han. President Lukasjenko har insett att för att Vitryssland ska kunna utvecklas som ett helt självständigt land så måste ekonomin blomstra och företagarna bli innovatörer i världsklass.

Och på ytan verkar det som att en hel del faktiskt håller på att förändras. I alla fall i Minsk, och i alla fall för en del vitryssar. Men en majoritet av landets befolkning lever fortfarande under mycket knappa omständigheter. Officiellt ligger minimilönen på runt 5000 kronor i månaden. I verkligheten tjänar många bara omkring hälften.

Men Lukasjenkos moderniseringsprojekt kanske egentligen mest handlar om hur han själv ska behålla makten och skapa ett bra utgångsläge för den han så småningom ska utse till sin efterträdare. Det är nog mest Kina han sneglar på. Demokratin kan vänta.