I pandemins inledning reste vårt Europateam runt, också till epidemins centrum i Europa, Lombardiet. Där träffade vi läkare som ville larma, de ville uttryckligen varna Sverige för vad en överbelastad sjukvård kan betyda. I USA besökte vi New York när Covid-19 lamslagit staden och skapat massarbetslöshet. New York-borna befarade en ekonomi i fritt fall. Och i Spanien mötte vi – på behörigt avstånd – de ensamma åldringarna. Det var människor som inte längre kunde gå ut och handla och därför var beroende av andras solidaritet för att få sin medicin och mat för dagen.
Grunden i utrikesjournalistiken
Att själva vara på plats som reporter och fotograf, att få egna intryck och egna bilder, att möta människor i deras vardag – det är grunden i utrikesjournalistiken. Vårt jobb är att ge en så dokumentär berättelse om världen som möjligt.
Men den här pandemin har ställt mycket på huvudet, ingenting är som vanligt. Världen är delvis fortfarande stängd, undantagen för resandet för just journalister är godtyckliga och snåriga.
Nekades inresa
Vår Asienkorrespondent fick sitta i karantän under kinesiska myndigheters kontroll, medan vår Asienfotograf helt enkelt nekades inresa efter en reportageresa i annat land – ett öde han delar med en stor del av de korrespondenter som normalt är baserade i Peking.
Vår Afrikastringer valde att lämna sitt hem i Kenya när gränserna stängdes där med hopp om att snart vara tillbaka, men har sedan dess inte kunnat återvända. SVT:s medarbetare i Ryssland och Latinamerika har däremot stannat och rapporterat, också under långa perioder av nedstängning och med begränsad rörlighet. Och i USA rapporterar vi löpande om en pandemi som är långt ifrån över.
Egen logik
Utrikesjournalistik har sin egen logik. När andra lämnar åker utrikesreportrarna dit – det kan vara terrorattentat, naturkatastrofer eller väpnade konflikter. Det är därför vi övar regelbundet och repeterar grundläggande akutsjukvård.
Vi tränar oss att inte låta oss provoceras av miliser vid fiktiva vägspärrar eller att sätta foten rätt i fiktiva minfält, men också att hantera mer vardagliga hot som journalister kan möta var som helst i världen. Inför resor försöker vi minimera riskerna med en rad olika säkerhetsåtgärder, tät kommunikation samt noga förberedelser och uppföljningar.
Men med coronapandemin mötte vi någonting vi aldrig hade repeterat inför. Ett nytt virus, vars karaktär inte ens experterna på smittskydd var överens om. Reportrar i riskgrupp måste förstås stanna hemma, men i övrigt fortsätter vår bevakning. Och till sommarens årliga säkerhetskurs tillkommer nu ett nytt moment att förbereda sig för – smittspridning och virusutbrott.