2015 beskrivs ofta som Flyktingkrisen. Men vad viktigare är, det var en EU-kris. Solidariteten mellan EU:s länder var inte tillräckligt stark för att komma överens om hur man skulle fördela ansvaret för de som kom hit.

Nya initiativ

Push-backs eller anklagelser om att lämna afghaner med västanknytning i sticket är inget som smickrar de ledare som i veckan samlas för ett extrainsatt G7-möte. För att upprätthålla den humanitära fanan och samtidigt undvika flyktingar en masse vid Europas numera hårt patrullerade gräns kommer därför nya initiativ. 

Nu handlar det inte om antal utan om vilken typ av flykting som ska få plats. Tyskland och Frankrike, som snart går till valurnorna, hälsar aktivister och journalister välkomna. Spanien och Italien tackades av EU:s utrikeschef Josep Borell efter beskedet att man tar emot afghaner som arbetat för EU:s institutioner i landet. Storbritannien vill hjälpa flickor, kvinnor och personer som tillhör religiösa minoriteter.

Öppna plånboken

Samtidigt har den verbala osämjan med uppmaningar om att andra måste göra mer flyttat utanför Europas gränser. Ursula von der Leyen har aviserat att hon tänker trycka på Kanada, USA och Storbritannien när länderna diskuterar Afghanistan i veckan. Megafonen riktas också mot Afghanistans grannar och transitländer; Europa ska inte bära bördan denna gång.

För att försäkra sig om att de lyssnar är man förstås beredd att öppna plånboken. Att hjälpa flyktingar i närområdet är nu ett tecken på ansvarstagande snarare än ytterkantsretorik. 

Väcker två frågor

Situationen väcker två frågor. Vad blir priset för att hålla flyktingarna på avstånd? Över två miljoner afghaner har redan flytt till grannländer och över tre miljoner har lämnat sina hem efter talibanernas maktövertagande. Den andra frågan är vilka utsikter det finns att nå överenskommelser med länder utanför Europa.

Kanske kan man i alla fall upprätthålla bilden av att EU denna gång står samlat mot resten av världens potentiella mottagarländer.