– Jag måste bara vänta nu… på att pizzerian ställer ut sina sopor. Får se om jag hittar nåt att äta då.
Han gör en lång paus och säger sedan lite tyst:
– Jag är väldigt hungrig.
Maikol jobbade på pizzerian mitt emot parken där han sitter nu. Nonna Mia heter den, och Maikol var pizzabagare där i två år. Det var bra, han kunde till och med bo på pizzerian och han kunde ha sin lillebror med sig. Jonathan är 13 år i dag och bägge lever på gatan – ofta hänvisade till soporna för att mätta hungern en aning.
Detta är verkligheten i Venezuela, en gång Latinamerikas rikaste land, och man har fortfarande världens största kända oljetillgångar. Det är svårt att fatta men Venezuela är världens fattigaste rika land – och fattigast är Maikol och hans lillebror Jonathan.
LÄS MER: Så jobbade SVT i Venezuela
”Det är ruttet”
Plötsligt händer allt på en gång. En anställd från pizzerian rullar ut soptunnan och en sopbil svänger upp i rondellen vid torget. Flera barn och ungdomar rusar samtidigt mot soptunnan och ser till att hinna gräva djupt i den innan den ska tömmas i sopbilen.
TV: Här kör nationalgardet över demonstranten
Maikol kommer upp med handen ur en påse, det rinner en illaluktande sörja mellan fingrarna. Både jag och Linda Hörnqvist, som filmar, får lätta kväljningar, men vi försöker att inte visa något när Maikol håller upp handen och konstaterar:
– Está pudrido (det är ruttet).
Det som följer sedan är några timmars jakt på en sopbil som svänger runt bland restauranger och snabbmatsställen och en svans av ungdomar som följer efter. Ofta hittar de ganska lite att äta, tills vi hamnar utanför en fiskrestaurang, där verkar alla få mat. Jag ser då att flera av ungdomarna är ganska snyggt klädda och skulle kunna passera för ganska coola ungar också på Stockholms gator.
Osäker tillvaro
En av flickorna heter Katy, är 17 år och har en dotter på elva månader. Hon vill bli läkare, säger hon, och hon har inte gett upp. Nu bor hon hos sin pojkväns föräldrar som också tar hand om den lilla flickan ikväll.
Hennes egen pappa är borta, ”no está”, som hon säger och hennes mamma ville inte ha henne hemma längre. Tillvaron är osäker. Tar det slut med pojkvännen kan hon plötsligt befinna sig på gatan – som Maikol och Jonathan.
LÄS MER: Därför protesterar så många i Venezuela
Kvällen är ljum när ungdomarna skingras och Caracas tomma gator är ännu farligare än annars. Vi följer med Maikol och hans lillebror en bit men de vill inte låta oss följa med till det ställe där de gömmer sig för natten. Ingen får veta var de håller till.
De är rädda att polisen ska hitta dem eller någon som vill åt små barn – Jonathan är orolig, han litar inte på oss. Maikol lugnar honom:
– Ta det lugnt, brorsan. Jag är din storebror och jag lämnar dig inte. Om någon tar dig då dör jag. Tänk dig, att veta att det var mitt fel…
Se hela reportaget i SVT:s Korrespondenterna på SVT Play och tisdag klockan 20 i SVT1.