En kväll i Samarkand blev jag biten av en hund. Det hände under en av de nattliga utflykterna då vi smitit undan vår övervakare för att göra hemliga intervjuer. Tidigare den kvällen hade vi återvänt från Registan, det berömda och världsarvsklassade torget som gör Samarkand till den mytomspunna plats det är.
Torget sägs ha använts för avrättningar och de förföriskt vackra byggnaderna med sina djupblå kupoler härstammar från 1400-talet. Det hade regnat hela dagen vilket hade gjort det svårt att filma och vi var frustrerade, för även om arkitekturen i Registan är förtrollande vacker så hade vi ett annat, hemligt uppdrag i Samarkand.
Möte med Akilovs barn
Vi skulle försöka träffa Rahmat Akilovs barn. Ja, just han – den terroristmisstänkte Akilov från Drottninggatan. Han är från Samarkand och hans fyra barn bor fortfarande kvar i staden. Vi ville försöka prata med dem, försöka förstå hur Rahmat Akilov blev en terrorist.
Efter besök av andra svenska journalister har familjen fått problem med den fruktade uzbekiska säkerhetstjänsten. Det var med visst tvivel som jag tagit på mig den här uppgiften. Men vi måste ju ändå försöka, nu när vi rest hela vägen till Samarkand.
Inget lätt uppdrag
Uppgiften var som sagt svår, och det blev ju inte lättare av att vi hade övervakare med oss, en mycket trevlig, välutbildad och entusiastisk guide som talade Oxford-engelska, och som förutom att guida oss under våra två veckor i Uzbekistan var tvungen att rapportera till det uzbekiska utrikesministeriet exakt vad vi filmade och vilka vi träffade.
Utrikesministeriet hade satt ihop vårt schema i Uzbekistan och guiden hade till uppgift att se till att vi inte avvek från det. Alla försök att göra någonting annat än det som stod i programmet skulle straffas med indraget visum. Det hade vår kontaktperson på utrikesministeriet gjort klart för oss redan innan vi reste.
Därför var vi tvungna att vara ytterst försiktiga när vi smet för att göra intervjuer med människor som vi egentligen ville träffa, möten som inte ingick i det officiella programmet. Guiden bodde på samma hotell som vi vilket gjorde dessa utflykter än mer komplicerade.
Trötta och blöta
Vi kom alltså tillbaka från Registan och klev in på hotellet. Vi gäspade, sa att vi var trötta och blöta efter regnet och behövde vila ett par timmar före middagen, som guiden också bestämde var vi intog. Vi skildes åt för att gå till våra respektive rum, men fem minuter senare smet Marco och jag nerför trapporna och ut genom lobbyn, ut i Samarkands mörker.
Vi tog kontakt med vår hemlige fixare, en uzbekisk kollega som samtidigt som vi, men självklart utan guidens vetskap, hade rest till Samarkand för att hjälpa oss på plats. Han plockade upp oss på gatan i en taxi och vi åkte till Akilovs adress.
Ansträngt möte
Mötet med barnen gick inget vidare. Precis som vi trodde ville de inte prata med oss. Akilovs äldsta dotter öppnade dörren och insåg direkt att vi var journalister från Sverige. Hon såg djupt olycklig ut och bad flera gånger om ursäkt, men var tydlig med att hon absolut inte kunde prata med oss.
Jag gjorde några övertalningsförsök men jag kände mig obekväm, hon var ju ändå själv ett offer och hade inte gjort sig skyldig till något. Hon råkade bara vara dotter till en man som blivit rekryterad av IS och som förvandlats till terrorist. Den yngre dottern kikade nyfiket fram bakom sin storasyster som bara skakade på huvudet åt mina förklaringar om hur viktig deras berättelse var för svenska folket. ”Var rädda om er”, sa den äldre tyst innan hon försiktigt sköt igen porten.
KGB-hunden slår till
Vi tog den väntande taxin tillbaka mot hotellet, hoppade av när det var några kvarter kvar och skyndade oss hemåt till fots. Klockan var snart åtta, den tid vi bestämt med guiden. Under vägen testade vi olika ursäkter till att vi varit borta om han hade upptäckt att vi gått ut: ”Elin ville absolut gå ut och shoppa”, tyckte Marco var bäst. ”Vi kände att vi behövde röra lite på oss före maten”, var min idé.
Så plötsligt, när det vara 15 meter kvar till hotellet och vi passerade en liten stängd kiosk som bar namnet Sputnik hände det. Jag hörde någon gläfsa och så högg det till i vristen. Jag skrek till av rädsla och smärta. Fotograf Marco sa att det var en liten grå, smutsig hund, som ett sånt där grått puffskydd vi använder på micken när det blåser, du vet, fast kladdigt av smuts, förklarade han. Själv såg jag aldrig hunden.
Rabiesrädsla
Vi lommade vidare de sista metrarna mot hotellet. Jag funderade på det faktum att det finns rabies i Uzbekistan och att vi nu skulle bli tvungna att erkänna för guiden att vi varit ute på äventyr. Vi behövde aldrig erkänna. Guiden satt och väntade på oss i lobbyn och hade redan hört från personalen på hotellet att vi gått ut.
Han tittade frågande på oss. Jag visade honom bettet i benet. ”Aha, sa guiden. Det var KGB-hunden som bet dig”. Han log ett dubbeltydigt leende. ”Så går det om man smiter ut på egna äventyr om kvällarna”.
Nästa morgon reste vi vidare med snabbtåget till Buchara (tåget som är relativt nytt och går i 230 km i timmen ingick som en av de punkter vi skulle filma enligt utrikesministeriets program). I Buchara hittade jag snabbt ett akutsjukhus med en ytterst trevlig rabiesläkare som tappert försökte transkribera mina personuppgifter till uzbekiska i det schema han skrev över datum och platser där jag skulle ta mina resterande rabiessprutor.
Ökad övervakning
Han berättade att de hade stora problem med hundbett men inte haft något fall av rabies i Buchara på mycket länge. Jag fick sprutan och alltihop var avklarat på mindre än en halvtimme.
Men guiden var irriterad. Jag förstod först inte varför, även om rabies är ovanligt i Uzbekistan finns smittan där och handlar det om en dödlig sjukdom är det väl lika bra att ta det säkra för det osäkra.
Snart förstod jag att det handlade om att han nu skulle tvingas ha ännu tätare kontakter med utrikesministeriet om oss. Och så blev det. Nu ringde olika läkare honom flera gånger om dagen. De hade kontaktats av utrikesministeriet och ville försäkra sig att jag inte hade börjat tuggat fradga.
Guiden räckte över luren till mig och muttrade. ”Jag sa ju att det var KGB-hunden”. Nu ser du hur det straffar sig att vara ute och springa. ”Voff”, sa Marco och lät det grå puffskyddet bita guiden i armen.