De politiker som ska vara med på FN:s toppmöte om klimatet pressas från flera håll. Å ena sidan av en snabbt växande global folkrörelse, grundad av Greta Thunberg. Men mot Gretas klimatrörelse finns en minst lika mäktig folklig opinion som betraktar klimatpolitiken som elitens sammansvärjning mot folket.

Högernationalister protesterar mot varje miljöbeslut, som höjda bensinskatter.

Politiker vet att om de skulle fatta de beslut som klimatforskarna kräver, så kommer de med största säkerhet röstas bort i nästa val.

”Läget värre än vi trott”

Veckans klimatmötet i New York saknar mandat att fatta beslut, det ett möte där ett 60-tal av världens politiker ska hålla tal om sina nya idéer hur de tänker tackla klimatfrågan. Det rekordstora intresset inför FN-mötet är tecken på hur den galopperande klimatkrisen oroar alltfler. 300 dagstidningar och TV-stationer världen över, däribland SVT, har till exempel gått samman i initiativet

”Covering Climate Now” och lovat publicera nyheter om klimatet sju dagar i rad inför det stundande mötet.

Lagom till toppmötet kommer också en skur av forskningsrapporter och utspel från miljöorganisationer.

Många av rapporterna kan sammanfattas i en mening; ”Läget är värre än vi trott och klimatkrisen accelererar snabbare än vi trodde”. Utmaningarna är enorma och inget talar för att vi kommer att klara tvågradersmålet, det vill säga att hålla den globala uppvärmningen under två grader. Den uppvärmning som sker nu är resultatet av utsläppen som skedde på 80-talet. Sen dess har ansamlingen av koldioxid i atmosfären bara ökat. Det kommer bli värre innan det förhoppningsvis kan bli bättre. Världen har tio år på sig att halvera utsläppen. Tre år i rad har de istället fortsatt att stiga.

Två rapporter sticker ut

Men två av rapporterna skiljer sig från mängden. Där anas en snabb och möjlig väg framåt att få ner utsläppen.

Den första är en rapport från FN:s miljöorgan UNEP:s rapport. Den konstaterar att G20-länder svarar för 80 procent av de globala utsläppen. UNEP kommer med konkreta förslag vad länderna ifråga kan göra. Kina kan sluta med kolkraft till exempel. Eller om man istället räknar företagens utsläpp så visar en rapport från Stockholm Resilience Center hur 100 globala storföretag tillsammans står för 70 procent av de globala utsläppen av växthusgaser.

Forskarna konstaterar att den här maktkoncentrationen innebär en möjlighet. De multinationella företagen inom jordbruk, skogsbruk, fiske, cement, gruvnäring och fossila energikällor har möjlighet att förändra den kurs mänskligheten slagit in på, bortom två graders upphettning av planeten.

Men för att antingen G-20 länderna eller de 100 företagen ska sluta med olja och kol så krävs ramverk och regler. Och det är just nu klimatpolitikens stora dilemma. Några av de stats-och regeringschefer som bjudits in att tala på klimattoppmötet i FN-skrapan kommer lova sluta bygga kolkraftverk och sluta subventionera olja och kol. Men om världen ska slippa värmas över två grader krävs en tredubbling av de ansträngningar som nu är beslutade enligt UNEP.

Politiker har hittills misslyckas med att förklara och motivera hur vägen ut ur fossilsamhället kan ske på ett socialt och ekonomisk rättvist sätt. När deras beslut svider i plånboken så straffas de av väljarna.

Politiska bakslag på klimatområdet

Det har lett till flera politiska bakslag på klimatområdet. Svenska miljöpartiet vill fortsätta höja flygskatten men får inget gehör i regeringen. Liberalen Justin Trudeau i Kanada kan  förlora regeringsmakten i det stundande valet 21:a oktober på grund av den klimatskatt som han infört. Frankrikes president Emanuel Macron fick ett nationellt gulavästaruppror emot sig när han försökte höja bensinpriset och tvingades backa.

Ändå kan det vara så att vi just nu bevittnar ett historiskt skifte. En kritisk massa på 25 procent av befolkningen kan räcka för att skapa en förändring av hela samhället, det har sociologer från University of Pennsylvania forskat fram via matematiska modeller. Övertygade medborgare kan jobba länge utan att få genomslag men så plötsligt händer det, historien är full av sådana exempel. Intervjuad av författaren Naomi Klein konstaterar Greta Thunberg att påhoppen på hennes person och aspbergerdiagnos bara är ett tecken på att klimatförnekarnas argument tryter: ”Jag pekar och säger att det brinner! De tittar på mig och frågar vad jag egentligen har på mig”.

Till klimattoppmötet i New York uteblir viktiga, klimatskeptiska makthavare som  USA:s Donald Trump och Brasiliens Javier Bolsonaro. I Kanada har den högernationalistiska politiker Maxime Bernier tvingats be om ursäkt för att han undrat hur hela världen kan lyssna på en mentalt instabil flicka.

Nästa fredag blir det nya klimatdemonstrationer över hela världen, den här gången är det vuxna som tänker strejka eller ta ledigt från jobben.

Men demonstranternas enkla budskap att politikerna måste börja lyssna till forskarna är inte det enda svaret. Forskarna slår fast vad som måste göras men inte h u r det ska gå till.

De beskriver till exempel inte hur Tyskland ska klara att lägga ner sin kolindustri utan att de sociala klyftorna vidgas i östra Tyskland. Det måste politikerna lista ut.

Mest effektiva åtgärden politiskt omöjlig

På plats på toppmötet är också företag som lova nya utsläppsminskningar. Men också här har politikerna ett dilemma. Politikerna måste vinna näringslivets förtroende för att de ska satsa på ny, dyr fossilfri teknik. Företagens drivs inte av ideologiska skäl utan vill kunna vinna marknadsandelar med ny, grön teknik. Företag i till exempel EU måste vara övertygade om att om de satsar på fossilfritt så kommer de inte konkurreras ut av billigare, klimatvidriga produkter från Kina.

Forskarna är överens om en åtgärd; det mest effektiva för klimatet vore en global skatt på koldioxid men det anses politiskt omöjligt. Det, och allt det andra som just nu är politikens enorma dilemman, kommer det talas det mycket litet om under toppmötet i New York.