Det har funnits en oro för att Indien ska ta samma väg som Kina på 2010-talet, då kolkraftverken växte upp som svampar ur jorden och fattigdomen nästan utrotades till priset av skenade utsläpp.
Därför var löftena från Indiens president Modi på klimatmötet COP26 i Glasgow i november lugnande - nettonollutsläpp till 2070 och ännu större satsningar på förnybar energi. Löftet var visserligen senfärdigt, och siktade 20 år senare än andra länder, men det var första gången Indien satte mål om nollutsläpp och det hyllades ändå som ett genombrott.
Indien ser sig själva som ett klimatföredöme med låga utsläpp och stora satsningar på förnybar energi. Men landet är samtidigt starkt beroende av kolkraft, som ger över 70 procent av elen, och vill inte lova att sluta använda kol. De enkla anledningarna är billig tillgång och stor fattigdom. Men på klimatmötet i Glasgow tvingades Indien bekänna färg.
Nära att stjälpa hela mötet
När det var tre dagar kvar släpptes en bomb på COP26. I ett utkast till avtal fanns för första gången någonsin under 30 år av FN-förhandlingar orden kol och fossila subventioner med. Målet skulle vara att fasa ut kolkraft. Det gjorde indierna obekväma. Med stöd av bland annat Kina lyckades de först ändra texten till att bara gälla kolkraft utan koldioxidrening. Men under de sista timmarna, när mötet gått ett dygn på övertid, höll Indiens fortsatta krav på att stjälpa hela mötet. Indien vägrade att fasa ut kol och tvingade till slut alla länder att acceptera att istället säga att kol ska minskas, eller ”fasas ner”. Andra länder rasade och den indiske miljöministern pressades hårt av journalister för att både göra världen mer osäker och för att förneka vetenskapen.
Men hur kunde fattiga Indien plötsligt bli världens klimatbov när USA och EU som har den största skulden kom undan kritik?
Indien fick applåder
Indien har 17 procent av jordens befolkning men står för bara 7 procent av dagens utsläpp och endast 3 procent av de historiska utsläppen. Medan till exempel USA har en stor skuld med en fjärdedel av de historiska utsläppen. En indier släpper bara ut hälften av vad en svensk gör och en åttondel av en amerikan.
Därför anser Indien det rättvist att utvecklingsländerna får en större del av den kolbudget som återstår. Det vill säga de utsläpp som kan tillåtas om uppvärmningen ska stanna under 1,5 eller två grader
Miljöminister Bhupender Yadav fick applåder av andra fattiga länder när han på klimatmötet argumenterade för att de har rätt till “ansvarsfull” användning av fossila bränslen. Han undrade hur någon kan vänta sig att utvecklingsländer kan lova någonting när de fortfarande kämpar med att utrota fattigdomen.
Kokar av ilska
När vi, under en sällsynt intervju på klimatmötet i Glasgow, frågade Yadav om varför Indien ska ha nollutsläpp först 2070 när FN:s klimatpanel säger 2050, svarade han att de rika länder som haft stora utsläpp genom historien borde nå nollutsläpp redan 2030. Och då kan Indien sätta målet 2070. Även om den matematiska logiken saknas, så sätter det fingret på att Indien är övertygat om att de rika länderna ska gå före och minska utsläppen ännu snabbare än idag för rättvisans skull.
På klimatmötena kokar de fattiga ländernas ilska över orättvisan i att de utvecklade länderna blivit rika tack vare olja och kol men att de själva förvägras samma rätt. Så vad Bhupender Yadav inom sig tänkte när han löpte gatlopp mellan amerikanska och europeiska journalister efter den kaotiska upplösningen av klimatmötet kan man fundera över. Han förstod säkerligen att han framstod som klimatbov i deras ögon men kunde ändå gå vidare rakryggad i visshet om att han skulle ses som hjälte bland många fattiga i hela världen.