Klockan är tio på morgonen när bilfärjan lättar ankar för att köra över Tysfjorden mot byn Drag. Bakom mjukglassformade bergstoppar kämpar sig solen långsamt upp och blottar så sakteliga det storslagna landskap vi färdas genom.

Tysfjords kommun, med knappt 2.000 invånare, har två huvudorter – Kjöpsvik och Drag. De ligger på varsin sida den nästan sex mil långa och 900 meter djupa Tysfjorden.

Övergreppen som nu blivit kända har skett i båda byarna, men en majoritet ska ha hänt i Drag.

Kollektiv skam och sorg

Det är tretton minus och kylan tränger snabbt innanför kläder och skor när vi kliver ur bilen. Utanför matbutiken träffar vi några av byns 870 invånare. Men få vill prata. Det gör helt enkelt för ont och den kollektiva skammen och sorgen är stor, berättar Björg Fagernes och Lena Labba som till slut ger oss några minuter om den svåra tid som invånarna nu går igenom. De är båda lärare på byns lågstadieskola.

– Det är tufft att stå mitt i den här sorgen som vi är i nu i Tysfjord men vi tänker att det är både gott och ont det som har kommit fram nu. Det är bra för framtiden, men det är många som lider just nu, säger Lena Labba.

– Det är påfrestande att behöva läsa om och höra om detta under så lång tid. Men vi har faktiskt inte heller vetat och det är svårt, fyller Björg Fagernes i.

Slutet samhälle

Invånarna i Drag är till stor del av lulesamisk börd, en liten gren av det samiska folket med eget språk – en av de minsta minoriteterna i Norge. Flera är också medlemmar i den laestedianska församlingen i byn bland vilka många av övergreppen har skett. Enligt polisen har övergreppen inte med religionen i sig att göra, däremot har församlingen hållit sina medlemmar om ryggen och avrått utsatta från att anmäla.

Så här skriver polisen i den omfattande rapport som presenterades i veckan:

”Synd och förväntan om förlåtelse är centralt inom laestadianismen. Polisen har ingen grund för att hävda att religiös tillhörighet har betydelse för övergreppen, men vi ser att det haft betydelse för polisens möjlighet att inhämta information.”

De få som trots allt gått till polisen har inte fått gehör. I många fall har det inte ens upprättats en anmälan. Det var först när tidningen Verdens Gang sommaren 2016 avslöjade flera övergrepp i Drag och Kjöpsvik som polisen började nysta i de mörka hemligheter som tyngt byn under flera decennier.

92 misstänkta gärningsmän

Det gjorde att fler vågade berätta vad de utsatts för och resultatet chockade hela landet. 151 fall av sexuella övergrepp, varav de flesta mot barn. Det handlar pedofili, incest, våldtäkter och övergrepp utspridda över flera decennier. Polisen har identifierat 82 offer och 92 misstänkta gärningsmän.

Sedan har detaljer kartlagts. Vilken typ av övergrepp, relation mellan offer och gärningsman, vilken sida fjorden som övergreppen skett på, hur många som bor kvar i Tysfjord, etniskt ursprung, religiös tillhörighet, med mera.

Rapporten blev ett slag i magen på både den norska staten och det lilla samhället. Få anade de systematiska övergrepp som pågått i Tysfjord utan att någon dragit i nödbromsen.

– Det var bara ren chock. Hela samhället lamslogs redan när berättelserna i VG blev kända, säger Tor Asgeir Johansen, kommunstyrelsens ordförande.

Stämde kommunen

Tysfjord kommun är en av de offentliga instanser som fått skarp kritik för att inte ha gjort något när saker blivit kända. En av kvinnorna som berättade om övergrepp i VG stämde förra året kommunen för att inte ha tvångsomhändertagit henne efter att pappan dömts till fängelse för upprepade våldtäkter mot henne.

– Vi måste lära oss av historiens misstag och ständigt bli bättre. Det här ska aldrig ske igen, fortsätter Tor Asgeir Johansen, märkbart skakad av den omfattande polisrapporten.

”En offentlig dövhet”

I en byggnad formad som en kåta med milsvid utsikt över fjorden ligger Árran – Norges lulesamiska center. Utanför leker förskolebarn i snön.

Här är i dag sorgen stor över det som har hänt. Men kanske är lättnaden större, en lättnad över att de förseglade hemligheterna nu kommit fram i öppen dager och att folk vågat berätta.  Lars Magne Andreassen är ledare för Árran och han är en av dem som i många år drivit på att folk ska börja berätta.

– Vi kom till en punkt när vi kände att vi inte orkar längre. Det har inte varit känt för folk hur de norska och även de svenska lulesamerna har det. Vi vill inte att det ska vara så längre. Nu visar vi vår sårbarhet och vill ha en förändring.

Att övergreppen har kunnat få pågå under så lång tid är ett resultat av det förtryck som lulesamerna levt under, menar Lars Magne Andreassen. Norska staten har helt enkelt inte brytt sig om dem och det har i sin tur skapat en slutenhet i det Lulesamiska samhället.

– Det har varit en samisk tysthet men det har också varit en offentlig dövhet. Det vi måste skapa nu är tillit. Dels tillit till polis och sociala myndigheter, dels tillit till samerna och även mellan samerna själva, säger han.

Sorgeprocess för hela Tysfjord

Dragborna ska nu försöka lägga den mörka tiden bakom sig, men kommer de ständigt bli påminda om brotten som begåtts bland deras vänner och släktingar.

Många av de 151 misstänkta sexbrotten är för gamla och går därför inte att åtala. Men ett tiotal åtal är på gång och ett par rättegångar har redan inletts.

60 procent av de misstänkta gärningsmännen bor kvar i kommunen och därför har polisen i samarbete med kommunen inlett ett arbete för att förebygga nya övergrepp.

Skolan, barnhälsovården och andra sociala instanser har fått resurser för att bli utbildade i att upptäcka barn som far illa och här ser lärarna vi träffar redan en stor skillnad.

– Vi märker på de unga att de har blivit tryggare i att prata om sådant här. Nu är man inte rädd för att ta de här orden i sin mun, säger Björg Fagernes.

– Vi tänker att även om det gör ont nu så kommer det att bli bättre, avslutar Lena Labbe.