SVT:s korrespondenter Susan Ritzen, till vänster i bild, och Anna Stålberg på varsin sida om Ali Abu Afash, som dog på onsdagen. Palestiniern, som jobbade som fixare och tolk, följde för nyhetsbyrån AP:s räkning med en grupp experter som skulle desarmera en odetonerad israelisk robot. Något gick fel och roboten exploderade. Foto: SVT

SVT:s korrespondenter om dödade kollegan: Var vår bror

Uppdaterad
Publicerad

Vi är bara nån kilometer från fronten i norra Irak, Anna Stålberg och jag, när vår vän Abed ringer från Jerusalem på eftermiddagen.
– Har du hört de dåliga nyheterna? Jag hämtar andan, försöker vinna tid. Skämtar nåt om bristfällig internetuppkoppling vid fronten, och att jag antar att han inte ringer om den trettiofjärde brutna vapenvilan i Gaza. Men jag gråter redan innan han berättar att Ali Abu Afash är död.

Riktigt varför han blev fixare och tolk åt internationella mediebolag i krigstider vet jag inte. Någon utåt sätt sämre lämpad för krig har jag svårt att tänka mig. Alldeles för snäll och ömhudad för den sortens uppdrag, kunde tyckas.

Men vi blev ett remarkabelt team, Ali Abu Afash och Anna Stålberg och jag, det var som om allt gick vår väg.

Ordnade intervjuer som ingen annan fick

Vi fick intervjuer som ingen annan fick, och människor öppnade sig helt för detta något udda team i ett annars extremt luttrat Gaza.

– Vet du varför jag fick den här intervjun, sa Ali med ett stort leende. För att jag sa, snälla, snälla, ge oss den, jag är ju Ali Baba

Och varje gång vi åkte ut ur Gaza för att hämta andan och fixa med utrustningen var han ledsen.

– Var inte ledsen Ali, vi kommer tillbaka, inshallah, sa jag. Kanske redan på söndag.

– Jag är ledsen för ni är inte bara mina vänner, ni är mina systrar nu, sa Ali. Det är mer än att bara vara vänner.

Och så var det. Vi skojade och bråkade och grät om vartannat under hela Israels markoffensiv i Gaza.

Och så slet vi för att berätta om vad som hände därinne, bomber och raketer ven förbi oss flera gånger om dagen när det var som mest intensivt.

Det är i sådana situationer man får vänner för livet – och systrar och bröder. Särskilt i Mellanöstern där människor är beredda att ta en till hjärtat på nolltid.

Alis familj nära bombas ihjäl

Så vi lämnade en bit av våra egna hjärtan kvar i Gaza varje gång vi for. En dag bombades huset där Ali bodde med sin fru och sina två små döttrar. De var hemma då och det var bara tur att ingen skadades.

Men bomben gjorde det omöjligt att bo kvar. Det innebar en varning, lämna huset nu, för snart kommer vi smula sönder huset med en mycket kraftigare bomb.

Så gjorde det israeliska flygvapnet ofta.

Sen sov Ali på kontoret i stan och familjen fick bo hos en syster. Vatten och el hade de inte haft på 10 dagar.

– Det går, sa Ali. Vi är palestinier. Under Israels offensiv 2008/2009 var vi utan vatten och el i 28 dagar. Du förstår väl att vi klarar allt?

Döttrarna, 5 och 7 år gamla, hade att brås på.

– Vet ni vad de sa till mig i dag, sa Ali. Var inte rädd, pappa. Om du dör kommer du till en plats som är mycket bättre än Gaza.

Så det här är till vår bror. Från en plats inte mycket bättre än i Gaza. Och med alla tankar på alla lokala journalister och fixare som är de som oftast står längst fram och dör när det smäller runt den internationella krigskorrespondentcirkusen.

Minst 16 lokala journalister har dött bara i sommar i Gaza. Sällan omnämnda med namn i annat än i lokala medier, men mer modiga, mer lojala, och i Ali Abu Afash fall – mycket mer kärleksfulla än de flesta i det här märkliga gamet.

Så var han inte heller vem som helst. Hans namn var Ali Baba.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Gazakonflikten

Mer i ämnet