Till vänster FN:s generalförsamling 2016. Arkivbild. Till höger rök över Ghouta i Syrien. Foto: TT

Analys: Syrisk skepsis – en fullt rimlig reaktion till FN:s ord

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Önskan om fred, eller ens vapenvila, i krigshärjade Syrien är något de allra flesta kan ställa sig bakom. Det ligger nära till hands att därmed anta att alla initiativ i den riktningen är värda att om inte applådera så i varje fall stödja.

Carl Fridh Kleberg

Utrikesreporter

Men när jag samtalar med folk i Syrien – egentligen oavsett var i landet de bor och vem som där styr – så är det få, om någon, som har ett positivt ord att säga om diverse FN-förslag.

Den djupa skepsis de uttrycker har egentligen två rätt enkla förklaringar. Den ena, klart vanligare i områden som kontrolleras av rebeller, är en övertro på vad FN och olika västmakter egentligen kan göra för att stoppa våldet i Syrien – i själva verket förmodligen ganska lite på kort sikt.

Syrienkriget

Resonemanget lyder ungefär som så, att om USA eller EU-länder verkligen ville stoppa dödandet så skulle man lätt kunna göra det. Att det inte har skett ses som ett bevis för att det helt enkelt inte finns någon politisk vilja.

I själva verket har USA knappast den makten, och ens som enat block har EU den definitivt inte. Huruvida viljan finns är svårare att säga.

Skarpa uttalanden kostar lite

Västländer må önska att kriget i Syrien tog en annan riktning än den nuvarande där president Bashar al-Assads regering inte bara sitter ohotad utan också segerviss. Men att blanda sig i ett krig och sedan tvingas axla ansvaret för konsekvenserna är något helt annat, och på den punkten har västländer ingen vidare aptit.

Skarpa uttalanden kostar däremot inte så mycket och när en lösning tycks omöjlig att hitta, så kan man alltid strössla frikostigt med sådana för att signalera aktivitet.

Många brutna löften

Det andra skälet till skepsis är att vapenvilor och eldupphör redan utlysts och brutits. Östra Ghouta, till exempel, är i teorin en av de ”de-eskaleringszoner” som FN-sändebudet Staffan de Mistura hyllat som framgångar.

I själva verket är det ett av de absolut värst drabbade områdena, och en del bedömare framhåller att hela initiativet med nedtrappningszoner mest låtit regimen och dess allierade trappa upp sina bombningar. Varpå rebeller, de flesta mer eller mindre radikala islamister, svarat med egen granateld mot civila, om än i betydligt mindre omfattning.

Vapenvilor har överlag antingen ignorerats eller så har stridande parter hävdat att just deras fiender inte omfattas. På grund av vetorätten i FN:s säkerhetsråd är resolutioner som slipper igenom antingen så nedvattnade eller så luddiga att de i praktiken blir verkningslösa, även i fall där de inte helt ignoreras.

Att just denna gång skulle vara annorlunda verkar såväl syrier, som internationella experter, tvivla på.

Ett fikonlöv?

”Man bör väl göra vad man kan, oavsett hur lite det är”, är en fullt förståelig tanke när man famlar efter halmstrån. Men om vapenvila efter vapenvila bryts, och om garantier om humanitär hjälp inte blir mer än vackra ord, så undergrävs förstås också förtroendet för dem.

Ignorerade resolutioner blir mest fina formuleringar att gömma sig bakom, och även om de kanske dövar några dåliga samveten så stoppar de inte våldet. Och journalister har ett ansvar att inte hänfalla till önsketänkande, om, för all del välmenande initiativ, inte lever upp till löften.

Kanske kan en ny FN-resolution bidra till att mildra det enorma lidandet i Syrien – det är i alla fall vad man får hoppas. Men få, om någon, av de jag talat med i Syrien verkar tro det.

Jag förstår dem.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Syrienkriget

Mer i ämnet