Trots att världens mest kända Oslogata är döpt efter den norsk-svenske unionskungen som vi kallar Karl XIV Johan så var det just den förre Napoleonmarskalken som vägrade låta norrmännen hållas. Det gick så långt att det blev blodiga kravaller.
Undvika union
Men låt oss ta det från början. 17 maj firas för att en norsk vald folkförsamling just den dagen 1814 undertecknat en grundlag på godset Eidsvoll norr om Oslo (som vid denna tid hette Kristiania).
Grundlagen var i sig ett försök att just undvika en union med Sverige och låta en av lagens tillskyndare, den danske ståthållaren Kristian Frederik, bli regent i ett självständigt Norge. Den dåvarande svenska oviljan mot både grundlag och firande är därmed begriplig. Sverige fick till och med utkämpa ett kort men intensivt krig samma sommar för driva igenom unionen. Den nya grundlagen förbjöds inte men skrevs om för att passa unionstanken. Tanken på ett självständigt Norge fortsatte att pyra i folkdjupet.
På tioårsdagen 1824 bröt det ut. Hemliga sällskap hade bildats över hela landet. Det sjöngs, festades och hurrades, men diskret, hemma i borgarsalongerna.
Kungen rasande
När firandet åren därpå började sprida sig utanför hemmen i form av medborgartåg fick Karl Johan nog. Inför maj 1827 infördes förbud mot allt firande utanför hemmets väggar. Men den svenske ståthållaren missuppfattade allt och gav tillstånd till ”återhållsamt” firande på gator och torg.
Kungen blev rasande och avsatte ståthållaren – för övrigt hjälten från Fänrik Ståls sägner, fältmarskalken Johan August Sandels, men det var så dags.
Riktigt illa höll det på att gå 17 maj 1829. Kristianias befolkning trotsade alla förbud, samlades på Stortorget utanför domkyrkan och sjöng heroiska sånger. Kungen kallade in militär som gick lös på folket. Många skadades.
Först när Karl Johan avled 1844 och efterträddes av den mer Norgevänlige sonen Oscar I fick norrmännen fira i fred. Och först efter unionsupplösningen 1905 blev 17 maj norsk nationaldag på riktigt.