Vi skyndade mellan våra jobb som alltid handlade om de dramatiska skeden som ägde rum på ön och vid dess farvatten.

Vi kom till överfyllda flyktingläger dit tusentals tunisiska ungdomar anlände efter revolutionen i Tunisien 2011 och vi mötte överlevande eritreaner och somalier från en av de mest fruktansvärda flyktingkatastrofer som ägt rum utanför Lampedusas kust, den som ägde rum den 3 oktober 2013 då närmare 400 båtflyktingar omkom.

”Öborna förtjänar ett fredspris”

Medan vi hastade mellan intervjuerna berättade Giovanni om varför dörren stod öppen till hans systers semesterlägenhet: för att ”dom” skulle kunna gå in dit om de behövde vila och ta sig en dusch, ”dom”, det vill säga flyktingarna.

Och så presenterade han oss för snickaren Francesco som i förtvivlan över tystnaden kring dödsfallen utanför öns kust, börjat tillverka små kors av träet från flyktingbåtarna.

Vi fick se kyrkogården, där den pensionerade kyrkogårdsvaktmästaren visade oss den lilla plätt han ordnat på sin fritid för de döda flyktingarna. Och så fick vi träffa öns enda lokalpolis vars familj tagit sig an åtskilliga av dem som kommit på de överfulla flyktingbåtarna.

En italiensk författare föreslog att man skulle ge Lampedusaborna Nobels fredspris på grund av den generositet som visats mot dem som med jämna mellanrum ”invaderade” deras ö.

Påven Franciscus valde att göra sin första resa just till Lampedusa, och förrättade en mässa på ett altare ihopsnickrat av snickaren Francesco med hjälp av trä från flyktingbåtarna.

Första anhalten mot ett bättre liv

I ”Tillbaka till Lampedusa” ville jag berätta om något jag aldrig hann berätta om under min tid som korrespondent. Jag ville även besöka de platser i Tunisien där ungdomar och anhöriga har ögonen vända mot norr och där ön Lampedusa blivit ett begrepp, en första anhalt mot ett bättre liv för vissa, eller en grav för dem som inte klarat resan och för deras anhöriga.