Många liv skördades idag. Från hotellet där vi bor kunde vi imorse se hur den utlovade vapenvilan förbyttes i ett krigsliknande tillstånd. Bakom hotellet bröt en intensiv eldstrid ut och hotelllobbyn blev en sjukvårdscentral dit sårade och döende fördes in.

Regeringen och oppositionen skyller på varanda för att ha avlossat det första skottet. Men så plötsligt upphörde skjutandet och det blev möjligt att röra sig på torget igen och prata med folk.

Natt utan ro

Nattmörkret har sänkt sig över Majdan och Kiev. Men torget töms aldrig och ständigt hörs talarnas entusiasmerande maningar till demonstranterna på torget. De kommer att höras varje minut hela natten. Det är aldrig tyst.

Så har det hållit på i flera veckor. Så var det också varje dag och varje natt under de nästan två månader jag var här under den orangea revolutionen. Det är fullständigt osannolikt hur människor här håller ut och kämpar för det de tror på trots att de efter tre månader inte har uppnått någonting alls.

Rustar sig för våld

Men det finns också frågor att ställa demonstranterna. De som rustar sig för våld hävdar att de tvingas till det av regeringen. Men när bensindunkar och molotovcocktails går i langningskedjorna upp till barrikaderna nära hotellet där jag bor känns det inte riktigt som fredligt törstande efter demokrati.

Dock har varenda en av de människor som talat med som håller i en molotovcocktail, en gatsten eller en träpåk varit vänlig, artig, hyfsat välformulerad och bestämd i uppfattningen att det är ett fritt och demokratiskt land de slåss för. Men: kan man göra det med brinnande bildäck?

Och hur många gummikulor, chockgranater och mördande skott från krypskyttar får man använda sig för att slå tillbaka en statskupp, som regeringen – och Ryssland – säger?