Var jag än tittar mig omkring i Raqqa ser jag sönderbombade hus. Många bostäder är helt jämnade med marken och det enda som är kvar är en grushög. Andra hus har bara ett rum eller en vägg kvar, resten är totalförstört. En del flervåningshus är helt utblåsta och utbrända och vittnar om krig.
Under nästan fyra år var Raqqa i norra Syrien IS självutnämnda huvudstad. Här införde IS ett skräckvälde; de tog sexslavar, de högg handen av småtjuvar, och de halshögg människor offentligt.
Spåren av IS barbari raderas
Vi stannar till vid det numera ökanda Al Naim torget. Många av IS grymheter begicks på detta torg. Efter att de halshuggit folk sattes huvuden upp på ett staket som omringade torget. Detta för att varna och sätta skräck i befolkningen.
Nu raderar man spåren av IS barbari. De lokala myndigheterna håller på att bygga om torget. Staketet är rivet och istället ska en fontän anläggas i mitten av torget och runt om ska det vara en öppen gräsmatta.
Vi åker vidare in i ett vanligt bostadsområde. Vid ett sönderbombat hus ser jag en äldre kvinna leta i rasmassorna. 70-åriga Miriam Al Ahmed berättar att hon söker efter något som kanske går att använda, som inte är helt förstört. Efter att hon letat en stund hittar hon en sked som hon tar hand om.
Miriam Al Ahmed är en av tusentals människor som trots allt återvänt till sin hemstad Raqqa nu när IS är borta. Hon hade tänkt sätta upp en presenning vid hennes förstörda hus, men fick höra att det var omöjligt på grund av rasrisk. Nu bor hon i ett grannhus (som också det är förstört, men ändå beboligt).
Bitterhet mot USA-ledda koalitionen
Det mesta av den enorma förödelsen är orsakat av USA-ledda flygattacker. Under de sista månaderna innan Raqqa befriades från terrororganisationen IS i oktober förra året fälldes tusentals bomber över staden.
De människor jag pratar med uttrycker alla en väldig bitterhet mot den USA-ledda koalitionen mot IS. Var det verkligen nödvändigt att bomba sönder hela staden, och döda tusentals människor?, frågar de.
Att bygga upp Raqqa igen kommer att ta år, kanske decennier. Den lilla internationella hjälp som når staden handlar framför allt om att fixa infrastrukturen; att röja upp och öppna vägar, få igång vatten och elförsörjning.
Förbluffande beslutsamhet
Vanliga Raqqabor, som 70-åriga Miriam Al Ahmed, får klara sig själv. Hon har inte fått någon ekonomisk hjälp för att bygga ett nytt hus. Trots allt förbluffas jag över människorna jag möter. De som redan nu återvänt berättar att de så fort som möjligt vill bygga upp sina hus sina liv igen. Förhoppningsvis går det snabbare än år eller decennier att bygga upp staden igen.