Höns som kacklar. Kossor som råmar. Fågelkvitter. Hästgnägg. Första intrycket är förförsik idyll. Ett förmodernt samhälle utan stress. I Troislov verkar tiden stila. Men under idyllen gnager ett annat slags stress. Stressen över att inte ha några pengar. Stressen över en fattigdom utan slut.

– Vi åkte till Sverige för att tjäna pengar och hjälpa min familj och mina barn, säger Dan Filradu.

Jag känner igen Dan och hans fru Petrusta Govrila. I över tre månader har jag cyklat förbi dem till och från jobbet där de suttit och tiggt utanför Coop på Mariatorget i centrala Stockholm.

– Min syster reste först och när hon kom tillbaka och såg att vi hade det svårt sa hon: kom med oss till Sverige, det löser era problem, berättar Petrusta.

Tigger ihop 4.000 per månad

Nu har Dan och Petrusta varit i Sverige fem gånger. De brukar stanna tre månader per gång. Medellönen i Rumänien är runt 4–5.000 kronor per månad.

Petrusta säger att hon tigger ihop omkring 4.000 kronor per månad. Och eftersom det inte finns några jobb här på landsbygden runt staden Pitesti är därför 4.000 kronor en hygglig inkomst.

– Vi har betalat skulderna i affären, vi har byggt ett nytt rum i huset och dragit in el och vatten för pengarna vi tiggt ihop, berättar Petrusta.

Gravida kvinnor får mest

Uppgifterna om hur mycket en tiggare kan tjäna på en månad varierar. Män får mindre än kvinnor. Unga, gravida, kvinnor får mer än äldre kvinnor.

Det finns de som tigger ihop betydligt mer än vad Petrusta gör. Tiotusen kronor per månad och person, säger en hjälparbetare som arbetar med romer i området.

Men kostnaderna är stora. Resan till Sverige kostar 2.500 kronor tur och retur. För Dan och Petrusta var tunnelbanebiljeterna mellan skjulet de byggt i Skarpnäck och Mariatorget, där de tiggde, den största utgiften.

Även om de ibland får mat av olika hjälporganisationer är också det egna upphället en stor utgift. Under tiden i Sverige ska också pengar skickas hem till barn och mor- och farföräldrar som tar hand om barnen. Och helst ska det finnas en slant kvar när de kommer hem.

”Börjar nog tröttna på oss”

Med tiden har också generositeten minskat i takt med att konkurrensen från andra tiggare ökat.

– Vi har varit på Mariatorget i nästan två år. Men en dag satt en annan familj på våra platser. När jag sa att platsen var vår började de svära och skälla på oss. Men då ingrep en man som bor i samma kvarter och och sa att det var vår plats. Så vi fick tillbaka vår plats vi alltid haft. Men svenskarna börjar nog bli lite trötta på oss. Det var därför jag började sälja påskris, säger Petrusta.

Paret har två söner och två döttrar. Jag frågar tolvåriga dottern Bianaca vilken bild hon får av föräldrarna när de tigger i Stockholm.

– Jag tror att de har det bra.

Sedan hejdar hon sig och efter en kort tvekan säger hon:

– Fast de har det kanske tufft ibland.

Bianca säger att hon känner sig sorgsen och ensam när föräldrarna är borta.  Jag undrar vad de brukar prata om när mamma och pappa ringer.

– De frågar om jag har ätit, om jag går i skolan och om jag får bra betyg och om allt är ok, säger hon.

Planerar ny Sverigeresa

När vi träffar dem har de varit hemma några veckor efter senaste Sverigeresan. Någon matar hästarna. En annan snickrar på huset. En tredje vattnar köksträdgården. Här har alla en uppgift.

– Jag skulle hellre vilja ha ett anständigt liv här i Rumänien. Det är bättre att vara med familjen och känslan att vi alla är tillsammans, suckar Petrusta.

Men här finns inga jobb för outbildade romer och det lilla de har är svårt att överleva på. Redan nu börjar de därför planera för en ny resa till Sverige. Jag frågar vart de ska nästa gång.

– Samma plats, den vi känner till: Mariatorget, säger Petrusta och ler.