– Vi ska göra vad vi kan, sa Margot Wallström.
Det var för drygt tre veckor i Seoul. Vi stod utanför Sydkoreas utrikesministerium, efter bara ett av hennes och svenska utrikesdepartementets många samtal i vinter – även med USA och Nordkorea – om krisen på Koreahalvön.
Men Wallström var tydlig med att hon inte såg sig som en renodlad medlare. Snarare som någon med rätt kontakter och en position i ett läge att försöka hjälpa till. Hon lovade inte runt.
– Det är en svår uppgift och balansgång, sa hon då, bland annat.
Sveriges unika position
Sveriges ställning i det här sammanhanget beskrivs ofta som unik. Med en av få västerländska ambassader i Nordkorea, och med goda kontakter med USA, som dess skyddsmakt där, eftersom USA saknar ambassad i Pyongyang.
Men Wallströms egna kontakter är också unika, bland annat hennes vänskap med Sydkoreas utrikesminister Kang Kyung-wha, och på grund av Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd sedan 2017.
Men även om Sverige har en stolt historia som fredsmäklare, med en rad insatser i över 20 konflikter sedan 1948, så talar just den här konflikthärden inte för någon enkel förhandling.
Persson försökte medla
Göran Persson gjorde ett försök att hjälpa till att medla på Koreahalvön år 2001, när Sverige var EU:s ordförandeland. Men även om parterna då uppskattade initiativet, så var nästa EU-ordförandeland inte villigt att fortsätta några samtal.
Nordkorea har genom åren lärt sig att rida på de här kortvariga insatserna, genom att försöka få så mycket fördelar som möjligt och dra ut på processen så långt det går. Möjligen för att inte behöva avveckla sitt kärnvapenprogram.
Kim-dynastin har haft tiden på sin sida. En långvarig diktatur behöver inte leverera goda resultat inom en mandatperiod, som ledare för demokratier helst gör. Sätter man sig ner för att samtala, så förväntar sig medborgare någon slags resultat.
En diktatur fungerar annorlunda
Men medborgarna i Nordkorea har aldrig kunnat välja bort sina ledare, och Nordkorea på det sättet inte heller behövt hålla vad man lovat.
Det blev tydligt för mig i våras i Pyongyang i Nordkorea, när SVT fick en fördel av Sveriges unika position. Då fick jag en ovanlig egen intervju ”on the record”, med en högt uppsatt nordkoreansk diplomat.
Nordkorea är intresserat av goda kontakter och gärna affärer med Sverige. Men den vänlige, höge diplomaten skakade lätt av sig frågor om varför Nordkorea inte hållit sina löften om att betala en mycket gammal skuld till Sverige. Den är betydande i dag, och rörde en rad svenska varor som regimen beställde på 70-talet, bland annat de berömda Volvobilarna, varav några fortfarande rullar i Pyongyang.
– Vi hade dåligt med pengar då, men nu ser det bättre ut, sa den vänlige diplomaten entusiastiskt men aningen generat, och antydde att det kanske inte var omöjligt att Sverige och Nordkorea skulle kunna lösa den tvisten i framtiden.
Inte känd för att hålla löften
Det är man förstås inte i närheten av ännu, men nu står också mycket mer riskfyllda saker på spel. Som risken för ett kärnvapenkrig.
Så hur förhandlar man med en stat som inte är känd för att hålla sina löften? Och som inte alls behöver det för att behålla ansiktet och makten? Och för den delen, hur förbereder man en förhandling om kärnvapenavveckling med en stat som aldrig tidigare varit beredd att lägga ner sitt dyrt tillkämpade kärnvapenprogram?
Kanske, menar vissa bedömare, genom att inte lova runt, utan rätt tunt, precis som Wallström. Då behöver man inte be om ursäkt eller ses som en förlorare bara för att man inte kommer dit man vill i förhandlingarna.
Vara beredda att lämna bordet
Wallström och de förhandlande parterna i kommande toppmöten på Koreahalvön framhåller också att det gäller att vara tydlig med att sanktionerna mot Nordkorea måste vara kvar, ända tills regimen faktiskt håller vad man lovar. Hur man ska kunna verifiera att kärnvapnen verkligen avvecklas blir kanske den svåraste nöten att knäcka. Det är där de flesta andra samtal tidigare har gått bet.
Men en av alla experter på Koreakonflikten, forskaren Go Myong-hyun, på Asaninstitutet i Seoul, tipsar nu parterna om att inte investera så mycket prestige i att nå snabba resultat. Utan att, som Wallström sa, visserligen försöka göra sitt bästa. Och dessutom vara uthållig. Men också, menade Go, vara beredd att lämna förhandlingsbordet om priset blir för högt.