– Två av ringarna tillhörde min mamma och en min pappa. De bar ringarna ända tills min pappa köpte nya guldringar efter kriget.

80-åriga Ann-Marie Nilsson från Norrtälje visar sina föräldrars järnringar, som är dekorerade med Finlands heraldiska vita ros och hakkorset, som var det finska flygvapnets symbol. Hakkorset har dock ingenting att göra med Nazityskland.

Både Ann-Maries mamma och pappa kämpade för Finland under kriget. Pappan var fältpräst vid fronten och mamma som tillhörde Lotta Svärd -organisationen var sjuksköterska på ett fältsjukhus. Efter kriget pratade man varken om kriget eller ringarna.

– Men mamma sparade ringarna trots att hon hade fått nya guldringar. Som liten småtjej brukade jag titta på ringarna och undra vad det var för metallbitar, Ingen förklarade vad det var för något. Och som enda flicka i familjen fick jag ringarna när min mamma gick bort.

Ann-Marie Karlsson vet, att Finland aldrig köpte vapen för guldet.  Det väcker fortfarande en viss bitterhet, trots att ringarna är kära ägodelar.

– När jag tänker på kriget. Hade det varit bättre om Finland hade fått fler vapen?  Det är en obesvarad fråga. Varför fick vi inte mer vapen?  Finland förlorade ju så mycket.

Ann-Marie Karlsson är född i Karelen, men flyttade till Kangasniemi nära S:t Michel redan som 6-årig på grund av pappans arbete som präst. Att Finland förlorade Viborg smärtar mest.

Ära, skyldighet, vilja

Mindre känt är att förlovnings- och vigselringarna, samt andra guld- och silverföremålen samlades in också i Sverige.

När Marie-Louise Kassman förlovade sig 1959, fick hon en smal stålring av sin fästman. Ringen hade tillhört hans mamma, som hade skänkt sin guldring till insamlingen för Finland.  Den smala stålringen var dekorerad med text ”Ära, skyldighet, vilja” men nästan 60 senare är texten bortnött.

Historien bakom de svenska stålringarna är okänt. Marie-Lousie Kassmans svärmor avled innan hon kom till familjen, så den enda hon vet är att svärmodern hade skänkt sina ringar till insamlingen för Finland.

 ”Nordens Frihet. Ära, skyldighet vilja” var dock den svenska frivilligkårens devis och det tillverkades nålar med den devisen. Författaren PC Jersild nämner också järnringar i boken ”Fem hjärtan i en tändsticksask.” Historikern Kauko Rumpunen vid finska Rikasarkivet säger till Uutiset att stålringen troligtvis var ett kvitto för det donerade guldet.

Guldet användes aldrig till vapenköp

Finländarna hann aldrig köpa några vapen för guldet innan Fortsättningskriget bröt ut sommaren 1941.   Det var svårt att smälta ner guldet till guldtackor som skulle motsvara den internationella standarden. Dessutom var det svårt att använda guld som betalning.

1944 började  finländarna frukta att röda armén var på väg att occupera landet.  Hela finska statens guldreserv, också det insamlade ringguldet, flyttades till Stockholm. Kuriroperationen var ytterst hemlig och bara några få människor i Finland kände till det.  Guldet förvarades i kassaskåp i finska ambassadens källare. Finska ambassaden låg då på Västra Trädgårdsgatan i närheten av Kungsträdgården och finska staten äger än i dag huset.

Senare flyttades guldet till en svensk bank och hela guldreserven såldes 1945,  mestadels till svenskar. Finska staten  köpte bland annat spannmål för pengarna, så guldet blev till bröd för hungrande finländare

Viktigt minne

Stålringen är en kär ägodel för Marie-Louise Kassman och hon är stolt över att ha fått bära den.

Att Finland aldrig köpte vapen för pengarna under andra världskriget kommer som en överraskning.

– Det är roligt att ha den här ringen och att guldinsamlingen uppmärksammas. Det är viktigt att hjälpa dem som har det dåligt.