– Jag trodde jag skulle skriva en annan pjäs när jag började. Det var efter ett tag jag förstod att jag berättade om språk och identitet.

Det var tio år sedan Tanja Lorentzon kom med förslaget att framföra en monolog om sig själv, sin mamma och mormor om deras sverigefinska historia. Ingen hade då kunnat ana vilken succé det skulle bli.

– Marie-Louise Ekman som var chef på dramaten då sa att det finns en liten lucka, ta den, men budgeten är en noll budget, säger Tanja Lorentzon.

– Det var ingen som förstod vad vi höll på med, sen exploderade det och jag kunde spela 110 föreställningar istället för 10.

”Alla har gjort en klassresa”

Pjäsen har turnerat land och rike och haft nypremiär flera gånger. Något som resulterade i att Tanja Lorentzon 2011 korades som Årets Sverigefinne.

Hon tror att framgången beror på att pjäsen inte bara är anpassningsbar till de med sverigefinsk bakgrund.

– De flesta i Sverige har gjort någon form av klassresa, man behöver inte dela min erfarenhet av att komma från Finland. Man kan komma från dalarna eller Chile, alla har nångång gjort en förflyttning.

”Jag fick en tillhörighet”

I början av maj hade pjäsen nypremiär på Dramaten. Tanja berättar om sin mormors historia som baseras på morfaderns brev från kriget, föräldrarnas historia som var del av arbetskraftsinvandringen under 60-talet, och hennes egna historia som 10-åring i Tumba.

– Den här resan har gett mig en tillhörighet i det sverigefinska sammanhanget. Jag hade sökt och längtat efter det länge för jag visste inte vem jag skulle säga att jag var, säger Tanja och fortsätter.

– När jag spelade i Tammerfors på sommarfestivalen var pjäsen översatt så min finska släkt kunde se den. Det gav de en helt annan förståelse för vår familjs resa, och för oss barn som de inte kunde kommunicera med. Genom pjäsen möttes vi och det läkte mycket.