Riksdagsbeslutet gav språken, och dem som talar språken, en begränsad men viktig position i samhället. Språken finska, samiska och meänkieli hade en starkare ställning i vissa kommuner i norr, på orter där man kunde sköta myndighetskontakter, kräva förskola och äldrevård på sitt språk.

En trevande början

Trots att minoritetsstatus erhölls efter många års arbete, så visste man inte i början hur rättigheterna skulle användas i praktiken. Enligt forskaren Lars Elenius låg största problemet i kontakterna mellan språkens talare och myndigheter, och enligt honom tog det ett par år innan den här typen av användning av minoritetsspråk fick medvind i Norrbotten.

Förvaltningsområdet växer

Att bara fem kommuner i norr ingick i förvaltningsområdet för finska grämde sverigefinnar, men det tog ett antal år innan minoritetsspråkets ställning stärktes. En ny minoritetslag år 2010 föregicks av två parlamentariska utredningar. Men efter detta steg kunde nya kommuner ingå i förvaltningsområden för både finska och samiska.

Antalet förvaltningskommuner ökade sedan med åren från några få kommuner till 66 avseende finska, 9 för meänkieli och 25 för samiska.

Språkens ställning i skolan kräver arbete

I och med att rättigheterna har spridits till flera förvaltningsområden, har förskola, äldreverksamhet och kultur på det egna språket hittat sin plats. Men ett orosmoment återstår: skolan. Dock ser andra generationens sverigefinnar på framtiden med tillförsikt, enligt journalist Kaisa Vuonokari.

Se inslaget ovan, från första april 2020, där reporter Pia-Mari Suomela guidar oss genom viktiga steg under dessa 20 år. Vi hör kommentarer och citat från aktivist Esko Melakari från programmet Språkkampen, minoritetsminister Nyamko Sabuni, forskare Lars Elenius, minoritetsspecialist Lennart Rohdin samt radiojournalist Kaisa Vuonokari.