Häromdagen passerade jag Uzbekistans ambassad här i Kiev där jag är just nu. Det var då de första ryktena kommit om att Karimov hade dött. Jalusierna var som alltid nerdragna för fönstren, men flaggan var i topp och inte på halv stång. Det dröjde flera dagar innan bekräftelsen kom. Så småningom framkom också att det blir Medvedev, inte Putin, som representerar Ryssland vid Karimovs begravning.
Skräck och angiveri
Jag fantiserade om att få vara en fluga på väggen där inne för att få höra samtalen bland diplomaterna. Inte så mycket för att få reda på om han verkligen var död utan för att se reaktioner i deras ansikten, och ännu viktigare – vågade de visa några reaktioner för varandra där inne? Uzbekistan är ett land där skräcken är så fundamental och angiveriet så utbrett att man endast i den närmsta familje- eller vänskapskretsen öppet vågar ventilera sina politiska åsikter.
Uzbekistan hör till ett av de mest slutna länderna i världen, efter Nordkorea och Turkmenistan. Men det uzbekiska samhället är inte som det nordkoreanska. Invånarna har bra koll på sin omvärld, tack vare Internet. Omvärlden vet dock mycket lite om livet i Uzbekistan, eftersom mycket lite information sipprar ut.
Förr – allierad med USA
Så har det inte alltid varit. I början av 00-talet fanns många internationella organisationer på plats och relationen till väst var god. För USA blev Uzbekistan strategiskt viktigt efter elfte september 2001 och man upprättade flygbaser i landet för närheten till Afghanistan.
På den tiden kunde taxichauffören i sin bil gärna berätta vad han personligen skulle göra med Karimov om han hamnat ensam med honom i ett rum, även om han i ett inspelat intervjusamtal fortfarande skulle valt att prisa presidenten för alla hans kvalifikationer. Men efter en massaker i staden Andizjan i östra delen av landet då mellan 500 och 2.000 personer dödades av regeringstrupper i maj 2005, bröts relationen till väst och landet slöt sig.
Ingen skonades
Massakern var regeringens svar på av en de största massprotesterna i Uzbekistan sedan landet blev självständigt. En grupp företagare och deras anställda protesterade mot regimens förtryck och alltfler andizjanbor anslöt sig. Regeringstrupperna körde in i staden med pansarvagnar och sköt besinningslöst mot såväl demonstranter som nyfikna åskådare.
Än idag är dödssiffran oklar eftersom många begravdes i anonyma massgravar och ingen någonsin ställts till svars för dödandet. Efter revolutioner i Ukraina och Kirgizistan ville den uzbekiska regeringen ge ett tydligt budskap till sitt folk: Här är det inte lönt att ens försöka.
Jag var på plats i Uzbekistan för att arbeta med ett projekt om medier och demokrati men kom att rapportera för Ekot om massakern istället. Dagstidningen jag arbetade med vägrade att skriva om massakern av censurskäl. Efter massakern kastades i stor sett alla internationella organisationer och medieföretag ut, och invånare som samarbetade med västerlänningar stämplades som landsförrädare.
Fänglese och tortyr
Oliktänkande och regimkritiker fängslades eller flydde hals över huvud. Flera av de journalister och människorättsaktivister jag samarbetat med under min rapportering fängslades och torterades, en av de skickligaste journalisterna jag kände spärrades in på en psykiatrisk klinik och försvann. En av de modigaste människorättsaktivisterna fick livmodern bortopererad i fångenskapen utan sin vetskap. Andra hann fly, men tvingades lämna sina familjer bakom sig.
Uzbekistan bröt samarbetet med väst och vände sig stället mot Ryssland som delade samma rädsla för revolutioner. För många blev också massakern en tydlig signal om att Karimov aldrig skulle lämna makten frivilligt.
Utnytjar traditioner
Repressionen i Uzbekistan är utstuderad. Den bygger på erfarenheter från det sovjetiska förtryckets maskineri, men utnyttjar samtidigt uzbekiska heliga traditioner. Varje uzbekiskt samhälle, stad som by, är indelat i kvarter, så kallade mahallas. Varje mahalla kontrolleras av en kommitté som i sin tur kontrolleras av säkerhetstjänsten.
Kommittéerna har full insyn kvarterets invånares liv. De vet allt från vilka böcker som står i bokhyllorna till vem som är på resa och var. Den som inte samarbetar med mahallakommittén kan få sina statliga bidrag indragna eller utsätts för sociala påtryckningar från sina grannar som inte vill ha problem med myndigheterna.
Hot mot anhöriga
Att invånarna inte tillåts flytta hur de vill i landet gör dem också lättare att kontrollera. Den uzbekiska säkerhetstjänsten drar sig inte heller för att pressa släktingar till dem man vill komma åt. På så vis kan man utöva påtryckningar på uzbekiska oliktänkande i utlandet. Jag har mött uzbekiska flyktingar i Sverige som tvingats återvända till hemlandet och låta sig fängslas efter att deras åldrade föräldrar, barn eller kusiner hotats.
Nu börjar en ny tid för Uzbekistans 32 miljoner invånare. Landet har ingen erfarenhet av ett liv utan dess förste president Islam Karimov. Det är därför den officiella bekräftelsen om hans död dröjer. Hela Uzbekistan håller andan: Såväl tjänstemännen på landets ambassader ute i världen som de livegna bönderna på bomullsfälten.
Nytt järngrepp?
Ännu vet ingen om det är möjligt att dra en lättnadens suck eller om Karimovs järngrepp bara kommer att överlåtas till någon ny ledares händer.