Anita Björkqvist sitter i moderns tomma sovrum och läser hennes sista anteckningar. Några korta rader. Anita minns sin mors sista tid med sorg och vrede.

– Jag har lagt den värsta ilskan bakom mig nu, säger hon, men hemtjänsten klarade inte av att ge min mamma den grundläggande omsorgen som bestod i att få i henne mat och dryck. Till slut låg mamma i sängen hela dagarna och höll hårt i täcket. Hon låg där som en liten räka. Jag kände att jag inte kunde lämna henne. Ändå var jag tvungen, jag hade ju mitt jobb.

Har både ätit och druckit

Den sista veckan Marianne vårdades hemma var svår för Anita. Mamman försämrades snabbt och hemtjänstpersonalen gjorde nog sitt bästa.

– Men det är kanske inte så lätt för en 19-åring att genomskåda situationen när min mor hävdade att hon både ätit och druckit och inte ville ha något mer, säger Anita. Dessutom var 19-åringen jäktad och på väg till nästa gamling.

Hemtjänsten reagerade inte

Efter några dagar med ständig försämring insåg Anita att det var upp till henne att försöka rädda Mariannes liv.

– Jag stod i mammas hall och var försenad till jobbet, minns Anita. Så insåg jag tydligt att jag inte kunde lämna mamma, inte ens för en halvtimme. Jag ringde ambulans. Det var jag som gjorde det. Hemtjänsten hade inte reagerat på att mamma höll på att torka och svälta ihjäl.

Livet återvände

Anita fick in Marianne på geriatrisk avdelning. Där började livet återvända när mamman åt och drack. Marianne blev åter kontaktbar och lite mer levande.

Vid utskrivningen lyckades Anita argumentera så väl för sin mor att hon fick plats på ett äldreboende.

– Jag hade läst på och visade biståndshandläggaren att jag kunde socialtjänstlagen, minns Anita. Vi fick en plats. Mamma blommade upp en kort tid. Några veckor senare dog hon.