Robonauten R2, skapad av en människa för att se ut som en människa. Visa alla (4)
Visa alla (4)

”Astronauten har blivit onödig”

Uppdaterad
Publicerad
Det kostar oerhörda summor pengar att skicka upp människor i rymden. Och nu har tekniken kommit så långt att frågan är vad vi egentligen ska med astronauter till. Kanske räcker det med robotar, sonder, satelliter – och astronomer.

– Människan har alla möjliga nackdelar. En är att de måste landa på fel ställe – där de kommer att vara säkrast. Men det är inte dit forskarna vill, säger Jean-Loup Chrétien, den förste europén i rymden.

Kanske handlar det om att vara först. Första människan i rymden, Yuri Gagarin. Första människan på månen, Neil Armstrong. Första som gick i rymden, Alexey Leonov. Första europén och så vidare.

Snacka om att tas ner på Jorden

När astronauterna återvänder firas de som rymdhjältar men ganska snabbt glöms de bort.

– Vi gör det för mänskligheten. Det låter en aning pompöst men vi behöver astronauter eftersom de kan komma tillbaka och berätta hur det kändes. Alla kommer ihåg den där bilden av Jorden som astronauterna på Apollo tog, säger Thomas Pesquet, Europas yngste astronaut.

Det var ett dyrt foto. Apolloprogrammet har kostat över tusen miljarder kronor och finns nu bara att se på museum.

En klassisk dröm

– Vi måste göra vad vi kan för att hedra det arvet så att inte allt var i onödan. Och så att vi kan fortsätta göra lika stora upptäckter. Som att se de där första stegen på månen. Jag får gåshud. Det vill jag också uppleva.

Med ombord på Apolloprogrammets sex färder fanns bara en forskare – en geolog – och tio militärer. Men vi lärde oss mycket om månen. De 385 kilo månsten som de tog med sig tillbaka har till exempel visat att månen är resultatet av en väldig kollision.

När solsystemet bildades krockade Jorden med en annan planet, som också höll på att bildas, och en stor mängd materia slungades ut i rymden. Materien som vi kom att kalla månen hamnade då i sin bana runt Jorden.

Nu är drömmen en planetfärd

– Jag tror inte att frågan är om, utan när, vi kan landa på Mars eller andra planeter, säger astronaut Alexander Gerst.

– Mars, månen eller en asteroid... Det är inte så noga. Jag tror att fördelarna, de vetenskapliga framstegen, kommer att vara positiva i vilket fall. Annars skulle vi inte göra det här, säger Thomas Pesquet.

Apolloprogrammet var en vetenskaplig succé. Men det kanske också är det minsta man kan begära av en satsning som kostar fyra till fem gånger mer än ett utvecklingslands totala BNP.

Roboten hack i häl på astronauten

Det är inte många som vet att Sovjetunionen nådde nästan samma resultat som Apolloprogrammet – för ungefär en hundradel så mycket pengar. De fick också med sig månstenar hem, men de använde sig av sonder och inga astronauter..

– Det är uppenbart att det börjar bli lite trångt på vår planet. Resurserna räcker inte till för alla människors behov. Vilket som blir nästa steg diskuteras fortfarande, säger Claudie Haigneré, den första fransyskan i rymden.

– Vissa förespråkar ännu en månfärd, men det har ännu inte beslutats om vi ska gå direkt på nästa nivå, vilket skulle vara ett uppdrag till Mars.

Astronauterna vägrar se slaget förlorat

Under de senaste fyra decennierna, medan astronauterna drömt om att landa på månen eller Mars, har astronomerna totalt förändrat vår bild av kosmos. Alla planeter i solsystemet och till och med deras satelliter har redan fått besök av rymdsonder och observerats med teleskop.

– En robot kommer aldrig utropa – ”Åh, titta!” Robotar är våra scouter. De kontrollerar de bästa ställena att landa på för att göra specifika experiment. Men de gör bara det de programmerats för, säger astronauten Jean-François Clervoy.

– Du skulle behöva tusen robotar för att göra det en människa kan göra. Och kostnaden för en bemannad rymdfärd är tusen gånger dyrare än en med bara robotar – så det jämna ut sig. Men den stora skillnaden är att när uppdraget är över kan du be en människa att berätta hur det var, säger astronaut Michel Tonigni.

Resultatet av rymdäventyret

Men så i början av 2010 avbröt USA:s president Barack Obama rymdprogrammet. Det var över för rymdfärjans del. Vi skulle inte längre bege oss till månen och en Marsfärd blev uppskjuten på obestämd framtid. Bemannad rymdfart skulle inte prioriteras. Astronauterna var förbittrade.

I fyrtio års tid, ända sedan slutet av Apolloprogrammet, har astronauter ständigt kretsat kring jorden. Först på Saljut-rymdstationerna, sedan på Mir eller i den amerikanska rymdfärjan eller fastklamrade vid Hubbleteleskopet. De har kretsat vidare med en envishet som inger respekt.

Ett varv, hundra varv, 234 000 varv kring jorden på cirka 350 kilometers höjd. 16 soluppgångar och solnedgångar på 24 timmar, så varje dygn blir en och en halv timme långt.

Vad har de där att göra?

Och låt oss inte glömma de män och kvinnor på Internationella rymdstationen (ISS) som har bott i rymden de elva senaste åren. Man har ständigt sex astronauter på plats, och de avlöses två gånger om året. Men vad har de där att göra? Är de där för skojs skull? För vetenskapen? Eller för mänsklighetens framtid?

En av Internationella rymdstationens huvuduppgifter är att fungera som plattform för experiment med olika materials uppförande i mikrogravitation.  Vägrar olja och vatten att lösa sig i varandra, precis som på jorden? Får kristaller samma struktur och blir de lika stora i rymden? Svaret på såna frågor gör resan meningsfull.

ISS stöter på problem

– Ett problem är att ISS vibrerar. Astronauterna stör mikrogravitationen. Och det finns fler problem med experiment i tyngdlöshet. Först trodde man att det skulle vara en revolution, att industrin skulle vara intresserad. Men alla insåg snart att teori och praktik var två olika saker här, säger planetologen Francis Rocard.

– Jag minns ett experiment för rening av proteiner. Vi uppnådde en renhet på 99,8 procent, tror jag. Och samma dag som experimentet utfördes så säger vetenskapsmännen till oss – ”Just nu kan vi uppnå 99,999 procent på jorden”, säger Bernard Comet, chef för Esas medicinska kommitté.

– Idag finns det ingen industri som är villig att investera. Så för tillfället finansieras alla utgifter för forskning av skatter och regeringar, och inte av privata företag. De ser ingen intressant avkastning på kort sikt, säger Francis Rocard.

Astronom eller astronaut?

De senaste årtiondena har det varit astronomer, inte astronauter, som har revolutionerat vår bild av universum. Planeter, stjärnor och galaxer som astronauterna bara kan drömma om har upptäckts och utforskats av astronomerna.

Det universum vi betraktar med våra teleskop är svindlande, tomt och allt annat än inbjudande för mänskligt liv. Ändå verkar det som om det är astronauternas drömmar, inte astronomernas kunskap, som trollbinder folk.

Fenomenet rymdturism

– Det finns förståss en kategori av forskare som är intresserade av människor i rymden. Det är de som är intresserade av de effekter som tyngdlösheten har på den mänskliga organismen, säger André Lebeau, tidigare chef för franska rymdmyndigheten.

– Men det är något helt förfärligt. De ska skicka ut extremt rika individer i rymden, för en ganska blygsam summa pengar. I alla fall i förhållande till kostnaden för hela maskineriet, som finansieras med skattebetalarnas pengar.

Rymdstationen ska dra in pengar

– 20 miljoner dollar är en stor summa för dig och mig, men inte för dessa människor. Så de ger mycket rika människor en åktur, nästan gratis, och finansierar det med offentliga medel. Det är helt oacceptabelt.

För de här miljardärturisterna är det säkert en dröm som går i uppfyllelse, och en bekräftelse på deras status att få sväva omkring där uppe, långt ovan resten av mänskligheten.

Längre kommer vi inte

Faktum är att mänskliga resor genom universum antagligen är omöjliga. Och det beror alltså inte på att vår teknik ännu är alltför outvecklad. Det är naturen själv, naturlagarna, som sätter gränserna för våra rymdfärder, utan att bry sig om våra drömmar och våra önskemål. Universum är inte byggt i mänsklig skala.

Utforskningen av universum kommer för visso att fortsätta. Nya genier kommer att gå i Galileis, Newtons och Einsteins fotspår. Och precis som förut är det människans tänkande som kommer att visa vägen mot nya erövringar.

Men med tanke på de tusen miljarder planeterna i vår galax och de tusen miljarder galaxerna i universum verkar astronauternas påstående att de skulle utforska universum ganska naivt.

Se dokumentären Den onödiga astronauten i Vetenskapens värld (som sändes den 11e november) i SVT Play.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Mars 500

Mer i ämnet
Robonauten R2, skapad av en människa för att se ut som en människa.
Här övar man på marspromenader i utkanten av Moskva i projektet Mars500. En simulering som innebär 520 dagars isolering för att ”utvärdera de psykologiska och beteendemässiga effekterna av långvarig isolering”.
Internationella rymdstationen ISS ägs av USA, Ryssland, Kanada, Japan och Europa.
Rymdturister ombord på ISS. Foto: Bilder ur filmen Den onödiga astronauten