I 21 år har Marc Abrahams delat ut priser till upptäckter som först får en att skratta till och sedan tänka efter. Just nu är han på Skandinavienturné och på lördagkvällen besökte han Karolinska Institutet i Solna för att göra reklam för sitt pris och leta efter nya knäppa upptäckter att belöna.
Från början tyckte vetenskapsvärlden att det var pinsamt att vinna ett IgNobel-pris, men med stigande status har det svängt. Numera nomineras över 7.000 forskare varje år och de allra flesta tackar ja till att komma till Boston och ta emot det. Även om långt ifrån alla håller med om att just deras forskning är festlig.
Den franska forskargruppen som studerat varför diskuskastare blir yra, men inte släggkastare lät till exempel hälsa att de inte alls förstod varför någon tyckte att deras upptäckter skulle vara roliga.
– Vi bryr oss inte alls om huruvida upptäckterna är viktiga eller inte, det som avgör vem som vinner är vad vi tycker är kul, säger Marc Abrahams. Nobelpriset går till viktig forskning, det gör inte IgNobel.
Nobellikt
Ändå har de båda priserna en del gemensamt. Båda kommer ur vetenskapliga miljöer med hög status. IgNobel delas ut av Harvard, men startade vid MIT – ett annat amerikanskt toppuniversitet. Varje år deltar flera riktiga Nobelpristagare i prisutdelningen och världen över rapporteras det om vinnarna.
Flera svenskar finns i den kategorin. Bland annat den grupp från Stockholms universitet som låtit hönor ta ställning till skönhet hos människor. Genom att presentera bilder på olika människor för hönor och sedan se vilken bild de hackade först på kunde forskarna konstatera att hönor verkar gilla vackra människor bäst. Hönorna valde nämligen just den människa som biologistudenterna rankat som den mest attraktiva.
– Det finns universella signaler som alla arter reagerar på, förklarade Magnus Enkvist, en av forskarna bakom studien. Vi ville veta om hönor skulle reagera på skönhet på samma sätt som vi människor kan reagera på vackra mönster hos skalbaggar eller lockande färger hos blommor, trots att de signalerna inte alls är menade för oss.
Fisande sillar avslöjade svensk ubåts-miss
Magnus Wahlberg och Håkan Westerberg, som då jobbade för Fiskeriverket i Göteborg, vann också pris för att de avslöjat hur det låter när sillar fiser i stora stim. De delade priset för åtta år sedan med en annan forskargrupp som visat att sillfisandet var ett sätt för fiskarna att kommunicera med varandra.
Men svenskarnas upptäckt var långt ifrån någon plojgrej, tvärtom blev den avgörande för hur Sverige skulle ställa sig till de mystiska undervattensljud man tidigare trott var ubåtar från främmande makt.
Och så är det med de flesta IgNobelpris. Bakom fernissan av festlighet döljer sig ofta något allvarligt. Elena Bodnar som belönades med IgNobels folkhälsopris för uppfinningen ”en behå som lätt kan omvandlas till två gasmasker”, kom till exempel på sin idé när hon arbetade med drabbade barn i närheten av Tjernobyl. Många som först blev sjuka av olyckan där fick sina skador när att de andades in skadliga ämnen.
Nödvändigt för vetenskapliga framsteg
För många belönade upptäckter är dock svårt att se det utlovade allvaret bakom. Den första studien av homosexuell nekrofili hos en anka till exempel eller forskningen som visar att hundloppor kan hoppa högre än de som lever på katter.
Men är då inte den här typen av forskning ett verkligt slöseri med skattepengar. Nej, hävdar både Marc Abrahams och forskare som IgNobelbelönats.
Ofta kommer de knasiga upptäckterna som en biprodukt i någon annan mer angelägen forskning. Och att något verkar knasigt idag behöver inte betyda att det inte kan vara helt livsavgörande för någon i morgon, menar Marc Abrahams.
– Forskning skulle inte fungera om alla forskare verkligen gjorde just det de lovat i ansökan om forskningsanslag, sade IgNobelvinnaren Magnus Enkvist.
Malin Attefall, SVT Vetenskap
malin.attefall@svt.se