Kvinnan tillhörande människosläktet homo erectus hade levt ett för sin tid långt liv. Hon kanske blev hela 30, 40 år gammal. Kanske dog hon en våldsam död, insläpad i en grotta och uppäten av hyenor.
I en halv miljon år låg hennes kvarlevor gömda för tiden, ända tills kinesiska och svenska arkeologer för snart hundra år sedan började gräva i grottan och fann dem.
Pekingmänniskan kallades upptäckten, en stor sensation.
En mindre del av materialet hamnade i Sverige, och man studerade bland annat tänder. Merparten, ett rikt material av skallar och ben var kvar i Kina men 1937 invaderades landet av Japan.
Ökat värde
De arkeologiska fynden skulle räddas, men på vägen ner mot hamnen i Shanghai försvann lådorna. Ingen vet ännu var de är. Folk letar fortfarande efter dem.
Materialet i Sverige fick därmed ytterligare ökat värde. En del av det hade forskare gått igenom redan tidigt, men ett 40-tal lådor hade ställts åt sidan och i princip glömts bort.
För fyra år sedan togs de återupptäckta lådorna fram av forskarna Per Ahlberg, Martin Kundrát och Jan Ove Ebbestad i Uppsala. Nyfikenheten var stor: fanns det något mer här? I bästa fall kanske fler delar av Pekingmänniskor, i allra bästa fall kanske ersättning för det som försvann i Kina?
Jo, det fanns mer och finast var en hörntand som för en halv miljon år sedan satt i överkäken på en homo erectus-kvinna. Tanden är nu grundligt studerad och undersökt, och en första vetenskaplig rapport har publicerats.
En kvinna
Också kinesiska forskare har medverkat i rapporten. Fyndplatsen, Zhoukoudian, är mycket känd och numera ett museum. Den ligger 55 km sydväst om Peking.
Vad avslöjar en halv miljon år gammal hörntand?
Det är en riktig tand, vi har kvar alla detaljer i vävnaden och emaljen. Vi kan se på en gång att tandkronan är väldigt sliten, vilket säger något om hennes ålder. Den är liten för att vara en homo erectus vilket tyder på att det är en kvinna.
– På emaljen kan man tydligt se två stora flisor, jack, och ett av dessa har redan blivit lite slitet som om en tand från underkäken nött mot den. Hon har alltså levt rätt länge med jacken i emaljen. Kanske har hon bitit väldigt hårt mot något, en sten eller en nöt. Kanske har hon fått en hård smäll mot käken. Den bör ha varit rätt hård och obehaglig, säger Per Ahlberg.
Kraftiga ögonbrynsbågar
Homo erectus är den människoart som levt längst tid på jorden. Homo erectus var också den första som lämnade Afrika och spridde sig över Asien och Europa. De sista dog ut för kanske bara 50.000 år sedan, när det alltså redan fanns vår sort, homo sapiens, spridd över stora delar av jordklotet.
Människoarterna före homo erectus var mindre och hade mer böjd kroppshållning; ”erectus” betyder ”upprätt”. Man får glömma alla bilder av apmänniskor som går och släpar med knogarna i marken. Homo erectus hade en mindre hjärna än vår sort, homo sapiens, kanske en liter stor medan vi har 1,3-1,4 liter. De använde skärverktyg av sten och gjorde förmodligen upp eld.
– Om du i dag kunde se en grupp homo erectus på håll så skulle du förmodligen tänka att det var vanliga människor. Först om du kom nära som du skulle märka skillnaderna. Lite kortare, mer kraftiga ögonbrynsbågar, något mer apliknande ansiktsform, säger Per Ahlberg.
– De levde ett kringströvande liv och sökte föda, säger Jan Ove Ebbestad. Det är inte säkert att de använde grottor att bo i. Det är mer troligt att rovdjur använde grottorna som mat- och sovplats.
DNA-analys
Landskapet de levde i nära fyndplatsen var för 500.000 år sedan varmare än idag, och hade ett djurliv som bör ha liknat dagens Östafrika ganska mycket. Det fanns hovdjur som zebror, en sorts hästar, flodhästar, lejonliknande katter och hyenor.
Människorna har förmodligen ätit allt möjligt, att döma av de bevarade tänderna, både kött, frukt, rötter och till och med as. Och människorna har alltså sannolikt själva fallit offer för rovdjur.
Skulle det vara möjligt att göra en DNA-analys utifrån den här hörntanden?
– I princip vore det enormt intressant, säger Ahlberg. Svante Pääbo och hans folk har utfört en provundersökning på annat material från Zhoukoudian, antiloptänder och sånt som vi har gott om. Men de lyckades inte få fram DNA och det är osäkert om det är möjligt att komma vidare. Det är för gammalt kanske.
– Men tekniken blir hela tiden bättre, och vi vet att material som är 100.000 år gammalt kan ge bra DNA-resultat. Det vore intressant, det skulle hjälpa oss att förstå den här delen av människans utveckling, säger han.
De 40 lådorna på Evolutionsmuséet i Uppsala är inte helt genomgångna.
– Vi hade väl lite smått hoppats att det kanske skulle finnas ytterligare material i lådorna. Hittills har vi inte hittat nånting. Men vi har inte gått igenom varenda benflisa med luskam, det har inte varit realistiskt. Så det är möjligt att det finns något mer. Fast inget stort, en halv skalle eller så, det är uteslutet, säger Per Ahlberg.