Köldperioden, kallad yngre dryas, har alltid varit något av ett mysterium för forskarna.

Precis när isarna hade börjat retirera på allvar från Europa, Asien och Nordamerika kom plötsligt kylan tillbaka och glaciärerna började åter avancera söderut.

Först för 11.500 år sedan upphörde köldperioden, och den nuvarande mellanistiden kunde ta sin början.

Det har länge spekulerats i att kylan kan ha varit ett resultat av en kollision med en främmande himlakropp.

Yngre dryas – som har döpts efter den köldhärdiga fjällsippans latinska släktnamn Dryas – skulle med andra ord ha varit en miniversion av katastrofen som drabbade jorden i slutet av kritperioden för 66 miljoner år sedan då dinosaurierna utplånades.

Sönderfallande komet

Faktum är att många stora däggdjur dog ut i samband med yngre dryas. Sabeltandskatter, kortnosbjörnar, skräckvargar, och mastodonter försvann från Nordamerika, mammutar och ullhåriga noshörningar från Europa och Asien.

Dessa utdöenden antas av de flesta forskare ha varit människans verk, en form av överskottsdödande.

Men i den nya studien, som publiceras i Journal of Geology, hävdas att en kollision med resterna efter en väldig komet kan ha bidragit till massdöden.

Studien, som har utförts av ett internationellt forskarlag under ledning av den amerikanske geofysikern Allen West, bygger på mätningar av berggrunden på 170 platser runt jordklotet.

Mätningarna visar på extrema koncentrationer av platina över hela norra halvklotet precis i början av yngre dryas. Exakta mätningar på Grönland avslöjar att platinan avsattes under en 20-årsperiod, från 12.836 till 12.815 år sedan.

Platina är ett relativt sällsynt grundämne på jorden, men är vanligt i vissa utomjordiska himlakroppar, som kometer och asteroider.

Enorma bränder

Allen West och hans kollegor konstaterar också att de geologiska lagren vid den aktuella tidpunkten är smockfulla med sot och vissa aerosoler, småpartiklar, bestående av ammonium, nitrat, oxalat, acetat och formiat. Alla dessa är typiska biprodukter vid förbränning av biomassa.

Koldioxidhalterna från iskärnor i Antarktis antyder samma sak.

Slutsats: för cirka 12.800 år sedan rasade väldiga bränder på jorden. Mätningarna visar att tio miljoner kvadratkilometer eldhärjades, vilket motsvarar drygt nio procent av jordens landyta.

En katastrof av den magnituden kan bara ha åstadkommits av något extraordinärt. West och de andra forskarna i studien tror att det hela utlöstes när fragment av en komet med en diameter på cirka 100 kilometer föll ned på jorden. Rester efter kometen – de så kallade Tauriderna – kan ses i solsystemet än idag.

Kris för istidsjägare

Kollisionen måste ha kommit som en chock för dåtidens människor. Himlen lystes upp av eldklot som åstadkom väldiga stötvågor när de slog ned på jordytan.

Bränderna som uppstod efter nedslagen måste också ha varit chockartade.

Och detta var bara början. Sotpartiklarna stängde ute en del av solstrålningen vilket ledde till en tusenårig vinter på högre breddgrader. Isarna växte, växterna dog eller drog sig söderut, djuren blev färre.

Sannolikt genomgick inte bara djurvärlden, utan också människorna, en mindre kris i samband med kollisionen. Det finns tecken som tyder på att jordens befolkning minskade vid denna tidpunkt. I Nordamerika har man också sett spår av en kollaps av vissa kulturformer bland paleoindianerna.

Stämmer allt detta? Det finns forskare som är starkt skeptiska till tanken på en kosmisk krock så nära nutiden. Men spåren efter väldiga bränder är svårare att bortförklara. Och de ger den hittills bästa förklaringen till den långa vintern som kylde när jorden under tusen års tid.