Ett vanligt blad på savoykål har många gropar och rynkor. Om man häller vatten i det stannar dropparna kvar på ytan, utan att sugas upp.

– Det beror på att om man förstorar till mikroskopisk nivå finns ytterligare ojämnheter. De gör att vattendropparna behåller sin runda form. Det är precis vad vi vill åt: En yta som avvisar vatten.

Märkbar skillnad

Shervin Bagheri, lektor på Kungliga Tekniska högskolan, leder en forskargrupp som ägnar sig åt så kallad strömningsmekanik. Ett blad savoykål som sänks ned i vatten tar med sig luftbubblor ner, och det funkar som en smörjning för ytan så att vattnet strömmar nästan friktionsfritt.

Och om man kan få ytan på ett fartyg, en bil eller ett flygplan att ha likadana egenskaper så skulle friktionen minska. Och det kan bli märkbara skillnader:

– För bilar går normalt 10-15% av energin åt till att övervinna luftmotstånd. För flygplan är det hälften eller mer än hälften. Det beror förstås på farten. Men om man modifierar en bilyta skulle det kunna leda till att motståndet minskar med en tiondel, säger Bagheri.

Fler möjligheter att minska

Naturen har ett annat exempel, nämligen hajars skinn. Det har en tandliknande struktur på ytan som samverkar med strömvirvlar och det förbättrar hajens simförmåga.

Den sorts friktion som skapar mest förluster kallas turbulent friktion. Den skapar mer kaotiska luftvirvlar runt till exempel en flygplansvinge.

– Globalt uppskattar man att turbulenta flöden står för ca 5% av de koldioxid-utsläpp som människan orsakar. Så där finns också möjligheter att minska, säger Bagheri.

Det här är laboratorieforskning. När får vi se ytor gjorde på det här sättet?

– Inom 10 år bör vi ha verktyg för ingenjörer så att de kan börja ta hänsyn till friktionen när de skräddarsyr en yta, tror Bagheri.

Men det är inte troligt att de nya ytorna kommer att se ut just som savoykål.