Öns födelse syntes först som en rökpelare på vattnet den 14 november 1963. De fiskare som såg den trodde att det var rök från brinnande båtar. Men 130 meter ner, på havets botten, strömmade lava fram i ett explosionsartat förlopp. Lavan kyldes snabbt av havsvattnet och på bara några dagar bildades den nya ön. Surtsey.

Under tre och ett halvt år fortsatte vulkanutbrotten i området. Det bildades flera små öar i närheten, som sedan försvann i havet. Surtseys landskap förändrades, men ön blev kvar. I juni 1967, när utbrotten upphörde, var den nästan tre kvadratkilometer stor och sträckte sig 174 meter över havet. Ur sprickan i jordskorpan hade det bildats ett nytt landområde.

Fredad från människan

Surtsey finns på Unescos världsarvslista sedan 2008. Ön anses särskilt intressant eftersom den redan från början har varit fredad från mänsklig aktivitet. Sedan 1965 har bara enstaka forskare fått besöka ön. Detta ger en möjlighet att studera hur olika livsformer ostört etablerar sig på ett helt nytt landområde.

Koloniseringen av Surtsey började med mikroorganismer, som svampar och bakterier, men redan efter två år hittades de första växterna. De har sedan följts av mossor, maskar, insekter och fåglar. Åttionio olika fågelarter har setts på ön, både sådana som häckar där och flyttfåglar som mellanlandar. Även gråsäl och knubbsäl har hittat dit.

Sjunker i havet

Ön sjunker ned i havet och förändras på grund av erosion från vind och vatten. Dess yta har i dag minskat till ungefär hälften. Den skyddas dock från att helt försvinna genom de hårdare bergarterna som bildats, som kan stå emot erosionen och skydda den mer porösa vulkaniska askan.

Surtsey fyller femtio år på torsdag och är därmed en av världens yngsta öar.

Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet ordnar en utställning om Surtsey till 50-årsjubileet.

Mer om Surtsey i kväll klockan i Vetenskapens värld klockan 20.00 i SVT2.