Är det rätt att vid stora nyhetshändelser rapportera om uppgifter som är obekräftade? Eller bör en seriös nyhetsredaktion alltid avstå? Frågan väcktes i mediedebatten efter terrordådet på Drottninggatan i april 2017 och har fått aktualitet genom en forskningsrapport från Institutet för mediestudier.
Så här ett år senare är det lättare att analysera vad som fungerade väl i rapporteringen om Stockholmsattentatet – och peka på det som kunde gjorts bättre.
Redaktionen ska sovra, källgranska, analysera och dubbelkolla
Vid en så allvarlig händelse som ett terrordåd sprids blixtsnabbt enorma mängder uppgifter, i sociala medier, genom rykten och i form av tips till nyhetsredaktioner. Somligt är helt korrekt, men det sprids också massor av felaktigheter och rena missförstånd, ja till och med medvetna falsarier. En redaktions uppdrag är i det läget att sovra, källgranska, analysera och dubbelkolla uppgifterna för att sålla fram det som är sant och relevant för publicering.
Hur gör man då med uppgifter som är oklara? En linje är att helt avstå från att sprida uppgifter till dess att sanningshalten helt kunnat beläggas, en linje som rapportförfattarna förespråkar på DN Debatt (7/4).
Men i vissa fall finns sådana uppgifter som skulle kunna utgöra skillnaden mellan liv och död. Det gällde den påstådda skottlossningen vid Fridhemsplan timmarna efter terrordådet.
Kan finnas skäl att publicera preliminära uppgifter
Här en respons från redaktionsgolvet: Givetvis ska en ansvarsfull nyhetsredaktion vara extremt noggrann med de uppgifter som publiceras i ett krisläge. Men det kan också finnas skäl att publicera uppgifter som är preliminära, inte helt verifierade men ändå trovärdiga, men då med tydligt angivande av att uppgifterna inte är bekräftade. Annars vore det inte möjligt att rapportera från ett pågående nyhetsläge, där de flesta uppgifter till en början är vaga och kaotiska men efterhand klarnar.
Jag menar att en nyhetsredaktions uppgift i ett sådant läge är att vägleda i myllret av uppgifter som sprids på alla möjliga vägar. Att inte göra detta arbete vore att abdikera. Då blir ryktesspridning och bildpubliceringar i sociala medier samt myndigheters glesa kommunikéer allmänhetens primära nyhetskälla. Eller för att citera Anne Lagercrantz, chef för nyhetsdivisionen på SVT: ”Vid dramatiska nyhetshändelser blir själva snabbheten en samhällsplikt”.
Den riktigt intressanta studien i rapporten har gjorts av Jacob Sohlberg, Bengt Johansson och Peter Esaiasson (samtliga verksamma vid Göteborgs universitet). Den visar att publiken har svårt att uppfatta så kallade osäkerhetsmarkörer, de formuleringar som ska berätta om en uppgift är bekräftad eller ej.
Journalistens ”varudeklaration” fungerar inte alltid
Redaktioner brukar använda sig av formuleringar som ”uppgifterna är inte bekräftade”, ”enligt uppgifter till”, ”ska ha inträffat” och liknande för att tydliggöra att en uppgift inte är helt verifierad. Men det som för en garvad journalist verkar som en självklar ”varudeklaration” fungerar alltså inte i alla lägen för publiken, särskilt inte i en akut krissituation. En given slutsats är förstås att vi alltid ska vara extremt omsorgsfulla i urvalet av uppgifter som publiceras. Men i de fall vi bedömer det som befogat att publicera icke-verifierade uppgifter gäller det att vara extremt tydlig.
Här är ett fint exempel på hur man kan förklara vad uttrycket obekräftade uppgifter innebär. Det är hämtat från SVT Nyheter Direkts sändning strax efter terrordådet på Drottninggatan, där programledaren Ted Wigren och reportern Bodil Appelquist guidar publiken genom ryktesfloden.
Rapportera – men var tydlig om oklarheter som kan finnas
SVT var en av flera redaktioner som publicerade uppgifterna om skottlossning vid Fridhemsplan. Vi borde varit tydliga med att det vi fått bekräftat var larm om skottlossning, inte skottlossningen som sådan. Granskningsnämnden instämmer i att SVT ska kunna publicera obekräftade uppgifter. Men tyvärr hade vi ett sakfel i sändningen, och det var detta som ledde till en fällning.
Påfallande ofta ställs en redaktion inför både bilder och uppgifter vars äkthet inte omedelbart kan fastläggas. Så har fallet till exempel varit vid kemgasattacker mot civila. I sådana fall kan det handla om dagar, veckor eller till och med månader innan händelsen är bekräftad. Självklart måste en redaktion ändå rapportera. Men med tydlighet om de oklarheter som kan finnas.
Hur ser då allmänheten på rapporteringen om attentatet? Medieforskarna Marina Ghersetti och Bengt Johansson, båda vid Göteborgs universitet, skriver: ”Lite förvånande är kanske att en majoritet trots allt bedömde rapporteringen som övervägande saklig trots de rykten som spreds om skottlossningar. Kanske inser många hur svårt det trots allt är att i en så besvärlig situation få allt rätt?”
De summerar så här: ”Den sammantagna slutsatsen är att både journalister och allmänhet ger medierna godkänt för nyhetsrapporteringen av Stockholmsattentatet.”
