Presidenten

Det politiska systemet i USA kallas presidentstyre. Presidenten är både regerings- och statschef. Han har ett kabinett (regering) vid sin sida. Den är rådgivande och han utser den själv.

Ett par av presidentens exklusiva rättigheter är att vara överbefälhavare för förvarsmakten och att leda USA:s utrikespolitik.

Formellt ska kongressen förklara krig och godkänna avtal med utländska makter, men presidenten kan under kortare tid sända trupp utomlands utan att få godkänt av kongressen.

Presidenten kan själv ta initiativ till lagförslag. Han kan också lägga in sitt veto mot kongressbeslut. Det krävs två tredjedels majoritet i kongressen för att häva ett veto.

Presidenten har ingen rätt att upplösa kongressen eller utlysa nyval.

Presidenten måste alltså finna sig i att regera med kongressens hjälp även om en eller två av kamrarna har en majoritet från oppositionen.

Efter valet 2010 hade representanthuset republikansk majoritet vilket hindrade en rad av presidentens politik från att bli verklighet.

Presidenten måste vara född i USA. Han väljs på fyra år och kan omväljas en gång.

Kongressen

Kongressen består av två kamrar: Senaten (med 100 ledamöter) och Representanthuset (435 ledamöter). En senator sitter i sex år och en tredjedel av senaten väljs om vartannat år. Representanthuset väljs om vartannat år.

I senaten har varje delstat två ledamöter. Det betyder att små stater ges mer makt än stora delstater. Kalifornien med 35,7 miljoner invånare har lika många senatorer som Wyoming med knappt 0,7 miljoner.

Kongressen stiftar lagar och beslutar om skatter och statens utgifter. Om senat och representanthus fattar olika beslut faller frågan, om man inte kan kompromissa ihop ett nytt förslag.

I den senaste valperioden har detta varit ett stort problem för USA. Senaten har haft demokratisk majoritet, representanthuset republikansk och de båda har inte kunnat kompromissa.

I senaten kan oppositionen kan sabotera behandlingen av en fråga genom att prata i oändlighet (filibuster). För att stoppa en filibuster krävs att senaten hindrar den med sextio röster.

Vicepresidenten är ordförande i senaten och har rösträtt där vilket kan vara avgörande för en del frågor.

”Checks and balances” och Högsta domstolen

Presidenten är inte alltid så mäktig. Barack Obama har inte kunnat få igenom en rad förslag därför att representanthuset har haft en republikansk majoritet.

Detta är ett exempel på det som kallas ”checks and balances” (vikter och motvikter), att alltså olika statsorgan balanserar varandra. Detta var en av grundlagsfädernas huvudprinciper när författningen skrevs år 1787.

Presidenten fick inte utvecklas till en tyrann utan makten skulle delas.

Det betyder alltså att kongressen har möjlighet att balansera presidentens makt.

Ett annat organ som är minst lika viktigt är Högsta domstolen (Supreme Court).

Den kan avgöra om ett beslut överensstämmer med författningen. Om det inte gör det, upphävs det.

Det är även delstater som kan klaga hos Högsta domstolen. Det betyder alltså att även delstaterna ingår i det maktdelande systemet och kan stoppa centrala (federala) beslut, om de skulle strida mot grundlagen.

Domstolens nio ledamöter utses på livstid. Domstolen utses av presidenten men senaten måste godkänna utnämningen.

Om till exempel en konservativ president utser en rad ledamöter med konservativ inriktning kan detta beslut prägla domstolen många år efter att presidenten, som gjorde utnämningen, har avgått.

Källa: Delvis Landguiden, Utrikespolitiska institutet