I dag när så många barn i USA, Sverige och andra länder får diagnosen ADHD och behandlas med läkemedel behöver vi svara på den här frågan: Finns det studier som visar att läkemedelsbehandling hjälper barn att växa och må bra på lång sikt?
Den mest kända studien som utförts för att besvara frågan genomfördes av amerikanska National Institute of Mental Health (NIMH), den så kallade MTA-undersökningen.
Efter 14 månader rapporterades att ”försiktig” användning av stimulantia var ”överlägsen” beteendeterapi för att reducera de centrala ADHD-symtomen. Resultatet som tillkännagavs 1999 betraktades som det första belägget för att läkemedel mot ADHD var gynnsamt på lång sikt.
Emellertid fortsatte NIMH-forskarna att följa upp barnen. När tre år gått ”var läkemedelsbehandling en signifikant markör, inte på gynnsamt utfall, utan på försämring”.
Efter sex år förblev resultaten desamma: Användning av läkemedel var ”förenat med värre symtom på hyperaktivitet-impulsivitet och trotssyndrom” samt med större ”allmän funktionsnedsättning”.
Dessutom föreföll läkemedelsbruk vara förenat med ökad risk för ångest och depression.
En av forskarna, William Pelham, summerade rönen från MTA på det här sättet:
”Vi hade trott att barn som medicinerade under en längre tid skulle ha bättre utfall. Det visade sig inte vara fallet. Det fanns inga gynnsamma effekter [av medicinering], inga alls. På kort sikt hjälper [medicinering] barnet att uppföra sig bättre, men inte på lång sikt. Och den upplysningen borde mycket tydligt framföras till föräldrarna.”
Även andra långtidsstudier har kommit fram till liknande resultat. Australiensiska forskare rapporterade (Raine ADHD Study, 2009) att läkemedelsanvändning under lång tid inte medförde någon vinst i något funktionshänseende alls, samt att det i själva verket var mera sannolikt att de behandlade barnen av sina lärare ansågs vara lågpresterande i skolan.
I en undersökning av nästan 10 000 ungdomar i Quebec, Kanada, rapporterade forskarna att läkemedelsanvändning under lång tid hängde samman med ”ökad sannolikhet för att pojkar hoppade av skolan och med marginell ökning av sannolikheten för att flickor någon gång fått diagnoser som mental eller emotionell störning”.
Denna senare studie ledde till en artikel i Nature om hur ”evidensen växer för att läkemedelsbehandling inte medför någon bestående skillnad i skolarbete eller prestation”.
Olyckligtvis är dessa rön inte välkända i medicinska kretsar. Än i dag finns det i psykiatriska publikationer hänvisningar till resultaten från MTA-studien efter 14 månader som evidens för att stimulantia har långsiktig verkan på ADHD.
Däremot återges sällan MTA-studiens resultat efter tre och sex år.
Emellertid har ett spanskt forskarlag nyligen gjort en grundlig genomgång av vetenskaplig litteratur i ämnet och deras fynd är värda att känna till:
”Dessa läkemedel är samma stimulantia, vilkas skadliga verkningar är väl kända från annan användning bland vuxna [...]. Resultatet är nedslående och borde leda till en modifiering av rekommendationerna för klinisk tillämpning så att medicinering betraktas som en sista utväg och praktiseras endast i ett litet antal fall begränsat till korta tidsperioder.”
Att behandla ett barn som fått diagnosen ADHD med läkemedel är uppenbarligen ett djupt ingrepp i det barnets liv. Och det viktiga här är att sådan behandling behöver bygga på en fullständig genomgång av den vetenskapliga litteraturen.
Läkare borde känna till resultaten från långtidsstudierna, och det borde även föräldrarna. De spanska forskarnas översikt visar, att om så sker, så kommer ett samhälle sannolikt att vilja ompröva sin användning av dessa läkemedel.
Översättning från engelska: Anders Schaerström