Utvecklingen för ett barn med adhd kan se ut på många olika sätt. För några går det illa.
Föreställ er en härlig kille, vi kan kalla honom Gustav. Han är ett yrväder, snabb som blixten i tanke, ord och handling. Men sedan han var i femårsåldern har han ofta varit ledsen. Det har varit ständiga konflikter hemma, i förskolan, i skolan och kring fritidsaktiviteterna.
Han har tvingats sluta i fotbollslaget och blir inte längre bjuden på kalas. Trots att han är smart går det dåligt i skolan. Gustav försöker verkligen sitta stilla och lyssna, men det går inte. Han känner sig allt mer misslyckad.
Han söker sig så småningom till ett gäng andra killar som inte heller platsar i skolan eller i fotbollslaget. Han blir en ledare som hittar på bus och får saker att hända. Äntligen får han uppskattning och respekt.
Gustav börjar tidigt röka, dricka och experimentera med droger. Buset trappas upp och blir brott. Vid fjorton års ålder har han påbörjat en kriminell karriär.
Så kunde det ha blivit. Men när Gustav var åtta och det hade börjat strula till sig rejält i skolan kom han till BUP för utredning och fick diagnosen adhd.
Gustav fick extra stöd, tidshjälpmedel och annan pedagogisk anpassning i skolan. När han dessutom fick en låg dos medicin mot adhd föll allt på plats. Gustav fick ro i kroppen och kunde plötsligt hänga med i undervisningen.
De flesta barn med adhd växer upp till välfungerande vuxna. Särskilt om de tidigt fått förståelse för sitt sätt att fungera, stöd i att utveckla sina starka sidor och hjälp med det som är svårt. Men utan det finns en ökad risk att utveckla allvarliga problem.
En mängd forskningsstudier visar att unga med adhd som grupp lyckas sämre i skolan, har en lägre utbildningsnivå och svårare att ta sig in på arbetsmarknaden än unga utan adhd. De drabbas oftare av kroppslig och psykisk sjukdom, några hamnar också i missbruk och kriminalitet.
Att cirka 20 procent av vårdsökande inom psykiatrin, cirka 30 procent inom beroendevården och uppemot 40 procent av intagna inom kriminalvården har adhd, oftast odiagnostiserad, talar för att funktionsnedsättningen måste tas på allvar.
I vårdprogram och riktlinjer för behandling vid adhd i Sverige och internationellt betonas vikten av att kombinera pedagogiska, psykosociala och medicinska åtgärder utifrån individens behov och önskemål.
Det gäller även de dokument som publicerats av Socialstyrelsen i veckan, i syfte att sprida aktuell kunskap så att fler barn och vuxna med adhd ska få stödinsatser och behandling.
Rekommendationen att ”hälso- och sjukvården bör erbjuda behandling med centralt verkande sympatomimetika till barn från 6 år och vuxna med adhd. Läkemedelsbehandlingen bör erbjudas som del i ett behandlingsprogram”.
Vi som arbetar med och för personer med adhd välkomnar Socialstyrelsens och andra myndigheters gemensamma satsning.
Min bok ”Från busfrö till brottsling? – adhd-behandling bryter mönster” handlar om behandlingen som förändrar livet för kriminella med adhd.
”Att behandla ett barn som fått diagnosen ADHD med läkemedel är uppenbarligen ett djupt ingrepp i det barnets liv”, skriver vetenskapsjournalisten Robert Whitaker i sin text på SVT Opinion.
Ett betydligt djupare ingrepp är att utsätta barnet för åratals misslyckanden, kritik från omgivningen och en allt mer negativ självbild.
Att stillatigande se på medan Gustav och andra härliga små busfrön tidigt straffar ut sig från sociala sammanhang och hamnar i en negativ spiral, allt längre från samhällsgemenskapen. Eller helt enkelt lever ett begränsat liv, långt under sin egentliga förmåga.
Det är naturligtvis inte läkemedelsbehandling enbart som hjälper barn med adhd att växa och må bra på lång sikt.
Men ibland kan den hjälpa barn att tillgodogöra sig annat stöd, stanna kvar i skolan och få kunskaper, kamrater och självrespekt. Den kan bidra till en känsla av delaktighet och människovärde.
På så sätt kan den rädda liv.