Unga mår allt sämre, enligt nya siffror från Statistiska centralbyrån. 15-åriga flickor som mår dåligt har på 30 år ökat från 15 till nästan 40 procent. För pojkar är det en ökning från 5 till 15 procent.
Folkhälso-, sjukvårds-och idrottsminister Gabriel Wikström konstaterar i Aftonbladet att kampen mot psykisk ohälsa är en jämlikhetsfråga. Och på DN Debatt skriver före detta landshövdingen Jan Rydh – som har lett flera sjukförsäkringsutredningar – att skenande sjukskrivningar hotar om ingenting görs. Det gäller två diagnosgrupper, psykiska sjukdomar och sjukdomar i muskler och rörelseorgan.
Det är hög tid att göra något åt den psykiska ohälsan
Personer med psykisk ohälsa blir sjukskrivna allt längre, i ett sjukförsäkringssystem som skapar oro och stress istället för att stödja och skapa trygghet. Ersättningsnivåerna sjunker successivt, medan man väntar på utredning, behandling och rehabilitering. Försäkringskassan skriver nu upp sina prognoser och stora kostnadsökningar för samhället är att vänta.
Larmrapporter om den ökande psykiska ohälsan har förekommit i mer än tio år utan att mycket gjorts för att möta de ökande behoven.
På senare år har det blivit tydligt att de unga mår sämst.
Mer resurser borde ha anslagits till psykiatrisk vård, stöd och rehabilitering för att mota olle i grind. Men psykiatrins andel av vård och omsorgsresurserna har inte ökat trots att det ökade trycket på berörda verksamheter.
De sjukförsäkringsregler som infördes 2008 har förvärrat situationen ytterligare. Regelverket – med fasta tidpunkter då arbetsförmågan ska prövas – är inte anpassade till personer med psykisk ohälsa.
Det tar tid att bli frisk, att återhämta sig eller att lära sig hantera de svårigheter en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning leder till.
Prövningarna av arbetsförmågan – om man ska anses berättigad till ersättning från Försäkringskassan eller gå till arbetsförmedlingen – skapar oro istället för att ge stöd och trygghet.
Ett ökande antal personer i vårt samhälle kan inte arbeta på grund av stress, ångest eller depression. Men den psykiatriska vården och rehabiliteringsåtgärderna är inte koordinerad med tidsgränserna i sjukförsäkringen. Det är inte ovanligt att det tar flera år att få utredning och behandling.
En fungerande socialförsäkring förutsätter en fungerande (re)habilitering men den finns sällan i verkligheten. Framgångsrik psykiatrisk rehabilitering handlar till stor del om att stödja återhämtning, och utveckling av egenmakt. För unga med aktivitetsersättning saknas stöd i utbildning och arbete vilket leder till livslång bidragsberoende.
Intresseorganisationer som företräder personer med psykisk ohälsa och andra socialt och ekonomiskt utsatta grupper har länge varnat för att socialförsäkringsreformen inte ledde till någon förbättring för deras medlemmar. Tyvärr bekräftas denna bild av Försäkringskassans rapporter.
Från NSPH (Nationell Samverkan för psykisk hälsa) ställde vi stort hopp till den parlamentariska utredning som pågått sedan 2010. Efter hand kunde vi konstatera att ingen särskild ansträngning gjordes för att anpassa systemet till dessa gruppers behov, trots att det system som infördes 2008 visat sig vara kontraproduktivt.
Många personer med sjukersättning och långtidssjukskrivna står långt ifrån arbetsmarknaden och saknar såväl sysselsättning som stöd och rehabilitering.
Tidsgränsen för hur länge en person får vara sjuk innan den blir utförsäkrad leder till att fler riskerar att komma allt längre bort från arbetsmarknaden och bli än mer bidragsberoende, om ingenting görs.
Socialförsäkringsreglerna borde handla om att ge alla ett värdigt liv, oavsett sjukdom och arbetsförmåga.
Alla borde få möjlighet att bidra till samhällets utveckling, var och en utifrån sina egna unika förutsättningar.