Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Moralisk kollaps på högsta nivå”

Foto: Yvonne Åsell / SvD, Jessica Gow / TT

PANAMADOKUMENTEN · ”Panamahistorien visar ledarskapets kollaps. Fisken ruttnar från huvudet”, skriver Inga-Britt Ahlenius.

Inga-Britt Ahlenius
Tidigare chef för FN:s internrevision, fd generaldirektör Riksrevisionsverket

Tillit och förtroende är centrala begrepp för att hålla samman ett samhälle: jag är beredd att göra min plikt och betala min skatt om min överhet och de som beslutar om min välfärd och hanterar mina pengar gör detta på ett sätt som anstår den som har makten.

Vi förväntar oss att de som sitter högst upp i samhällstoppen ska ha en moral och en etisk kompass som vägleder dem i deras beslut.

Vi vill ha icke-korrupta, ärliga och opartiska offentliga insitutioner, företagsledare som har en moralisk inre kompass. Ledarskapets missbruk rubbar vår tillit.

Vi förlåter filmstjärnor och rockstjärnor deras jetset-liv, deras girighet och fåfänga samlande på jordiska ägodelar, för de är i en fantasivärld och de bestämmer inte över oss.

Annorlunda är det när vi ser girighet och fåfänga hos våra makthavare – för de skor sig på vår bekostnad. För att inte tala om maktmissbruk, hyckleri, korruption, bedrägeri.

90-talet blev början på en diskussion om etik – som en följd av moraliska kollapser och åtföljande ekonomiska sammanbrott i ett antal företag – ENRON, WorldCom, svenska Prosolvia.

Det blev ett uppsving för etiska koder, ethical offices, det vill säga etiken kunde behandlas i särskilda avdelningar och spår. Ofta nog var den etiska frågan begränsad till hur medarbetare skulle hantera sina kreditkort.

De moraliska frågorna om vars och ens ansvar, moraliska kompass lämnades utanför. Det har uppenbarligen inte räckt med alla etiska kontor och koder.

Makt korrumperar.

Vad vi nu får presenterat inför våra ögon är en utbredd moralisk kollaps på allra högsta ledningsnivå – Panamahistorien är bara den senaste men säkert inte den sista rapporten om detta.

FIFA:s skamlösa korruption och deras omåttliga behov att kompensera sina små egon med pengar, lyxlägenheter. Ledningen i svenska SCA och dess smått komiska fasoner à la romerska kejsare.

Det handlar inte alltid om brott, det är missbruk av förtroende. Det är Girigheten, det omåttliga begäret efter pengar och jordiska ägodelar, en av de sju dödssynderna.

I varje fall i svensk kultur är skampålen, offentligheten, ett verksamt straff.

Vem glömmer från Uppdrag Granskning någonsin den flyende advokaten med sin mops under paraplyet, eller den före detta statssekreteraren, med flyende blick under skärmmössan. Och som sedan inte är hemma när reportern ringer på. En skrattfest var det.

Forskaren David C Rose skrev för ett par år sedan ”The Moral Foundation of Economic Behaviour”, en reflektion över betydelsen av moral i näringslivet som en förutsättning för ekonomisk tillväxt och maximerad samhällsnytta.

Fokus låg på moralen hos de enskilda medarbetarna ända ute i företagets kapillärer. Ledningen förutsattes ha den moral, integritet och resning som borde följa med ett uppdrag med stort ansvar.

Det är inte möjligt att reglera bort dåligt omdöme och låg moral. Bortom regler och föreskrifter står var och en till slut med sitt eget samvete, sitt omdöme och sin moral.

Panamahistorien visar ledarskapets kollaps. ”Fisken ruttnar från huvudet”.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Panama-dokumenten

Mer i ämnet