Bild från albumet ”Då Som Nu För Alltid” Foto: Peter GehrkeVisa alla (4)
Visa alla (4)Debattinlägg

”Tack Kent, för att ni fanns så länge”

Publicerad
KENT ·

”Kent, som varit en så stor del av alla våras liv, skulle ta slut. Det var en chock, och en ofattbar sorg”, skriver Aino Oxblod.

Om debattören

Aino Oxblod
Kentfan

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Den 17 december försvinner Kent för alltid från scenerna. Ackorden till Mannen i den vita hatten kommer ebba ut för sista gången och sångaren Jocke Berg har en sista chans att säga ”Tack som fan” till sin skrikande publik.

I Linköping i dag fredag tar avskedet avstamp, och med en omfattande avskedsturné på 28 spelningar i Sverige, Danmark, Finland och Norge tar Kent farväl av sin trogna publik.

Av de svartklädda tonåringarna längst fram, och av de musiknördiga männen i medelåldern som köpt läktarplats.

När Kent kvällen den 13 mars släppte en välregisserad video på 2 minuter och 53 sekunder, där de avslöjade att vårens album och höstens turné blir deras allra sista, var det som att få ett slag i magen.

Jag satt tillsammans med mina bästa vänner, hopträngda alldeles för många i samma soffa, och grät. Kent, som varit en så stor del av alla våras liv, som hade gjort att vi överhuvudtaget lärt känna varandra, skulle ta slut. Det var en chock, och en ofattbar sorg.

Sedan dess har beskedet om Eskilstunabandets farväl hunnit sjunka in. Kvar är förvisso sorgen, men chocken har gett plats för tacksamhet. Kent har funnits så länge, varit kompromisslösa och gett sina fans så mycket.

Deras 12 fullängdsalbum har skänkt oändliga timmar av tröst, styrka, trygghet och den där känslan av att höra hemma. De är en självklar del av mig, och av många andra.

Sedan Kent slog igenom med sitt självbetitlade album för 21 år sedan, har de varit symboler för det svenska vemodet och ett utanförskap som de allra flesta kan känna igen sig i.

Som tonåring var ”Du och jag döden” albumet att hålla i handen när jag färgade håret i svart, rött, lila, grönt – och ville vara annorlunda. Kent var soundtracket till mitt självvalda utanförskap, och ingen kunde sjunga om gymnasiekänslorna som Jocke Berg.

Men det slutade inte där. Jag växte upp med Kent, och Kent växte med mig. De har aldrig fastnat, och alltid fortsatt framåt. Kanske är det därför bandet har lyckats hålla sig aktuella, förblivit Sveriges största band i nästan 20 år.

Kents publik är bred, och finns överallt. Gamla, unga, arbetarklass och nyrika. I Stockholms innerstad och djupt i Jämtlands skogar finns de som älskar Kent. Som lyssnat på dem sedan 1995, eller som såg alla deras spelningar 2000.

De som var vitklädda på Stadion 2003 och de som 14 år gamla hörde sin första Kent-låt 2007 – och sedan var fast.

Det är lätt att vara besviken, och känna sig övergiven. Varför försvinner ni, vi behöver er fortfarande. Men jag vill inte vara besviken, jag vill bara vara tacksam. För vi fans har fått så mycket, så bra, så länge.

De sista Kent-låtarna är inspelade, och deras sista konserter står för nedräkning, men musiken finns kvar. Tryggheten som musiken ger finns kvar. Minnena, vännerna, erfarenheterna finns alltid kvar.

Tack Kent, för att ni fanns så länge, och aldrig kompromissade.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.