Det sägs att jag föddes i ett land som inte varit i krig på över 200 år. Ett land vars representanter lyfts fram som neutralitetens och fredens ansikten internationellt.
Det sägs att jag föddes i antirasismens och ”färgblindhetens” land, i ett välståndets land.
Det sägs, men jag har aldrig känt den freden och antirasismen på samma sätt som de flesta svenskar, jag ser andra saker när jag hör tal om ”neutralitet” och ”färgblindhet”.
Jag tror att det är min uppväxts minnen som gjort det, bit efter bit som tillsammans sagt mig att staten inte är min trygghet. Minnen av emotionell, social och kulturell misshandel av mig och de mina, minnen av en barn- och ungdom i hunger.
I lördags satt jag i centrala Göteborg och pratade med min gamle barndomsvän från Hammarkullen, filmaren Enver Ramirez, om hans filmer, och hur dom visar den högst verkliga undersidan av Sverige.
Enver talade om alla som gått bort nu.
Om hur det ser ut när vi blickar tillbaka. Hur många vi förlorat nu – en tanke jag ofta tänker. Jag berättade om en fransk förortsfilm, Qu’Allah bénisse la France, Må Allah välsigna Frankrike, och en av slutscenerna vid en begravning.
Där står hela gänget samlat, när dom plötsligt börjar tyna bort, en efter en. Var och en ersatt med namn, ålder och dödsorsak: överdoser, drogrelaterade sjukdomar och så våldet.
I den stunden såg jag en avbild av mitt liv i detta fredens land. Enver nickade. Vi har fler mördade nära och bekanta än många som har flytt från krig. Där vi kommer från har vi tvingats acceptera den verkligheten och dess psykologiska konsekvenser.
I fredens land.
Jag gick som så många andra in i en känslomässig dvala, och väcktes för något år sedan i chocken av min egen avtrubbade reaktion på att ännu en jag känt mördats. Mördats.
För vem vill känna vad det är att ha sett vackra barn sakta växa till missbrukande och våldsbenägna män allteftersom samhället svikit och förrått dem? Arbetarklassbarnen ”arbetarpartierna” tillät mördas.
I mitt hjärta förs ett krig, ett krig där staten i alla dess färger attackerar mina områden. Det har närt mitt makthat, fostrat min anarkism. Lärt mig att vara ”färgblind”. Men jag har sett rött.
Blodspår uppför mina näras trapp, in i deras lägenhet. Jag har sett rött, men inte i maktens hjärta, bara i dess fotspår, oavsett dess så kallade färg.
Jag har sett folk från mina gamla kvarter mördas, med alla er partiers goda minne.
Nu har en till kille i förorten blivit mördad, och jag undrar när, om nånsin, vi kommer kunna prata om detta på allvar. Göra något åt det som forskare och polisen vet orsakar det här våldet.
LÄS MER: Skjutne mannen arbetade på skolan
Göra något annat än prata om ”dåliga val”. Man drömmer inte om att bli brottsling som barn i förorten, som så många journalister och politiker verkar tro.
Man fostras av tiotusentals aggressioner, kränkningar, stereotypiseringar, misstänkliggöranden, förvägranden, övergivanden och så mycket mer genom ett liv, där allt ska signalera ens betydelselöshet och mindervärde i samhället: ”förortsdrägget”.
Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, och alla ni andra från innerstan och de rikare kranskommunerna, vi som är från förorterna har hört er och era partiers budskap klart och tydligt.
Den svenska neutraliteten inför mordet på våra nära. Vi vet sedan länge att ni är okej med att våra vänner, kusiner, syskon, föräldrar och barn skjuts ihjäl på öppen gata. Vi vet.
Vila i frid. Må din familj och dina nära och kära finna tröst och stöd.
