Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

11-åriga spelare under en fotbollscup i Oslo 2015 och skribenten, Ali Amini. Foto: Vegard Wivestad Grøtt / TT

”Ge barnen en ärlig chans att uppnå full potential”

OPINION · ”Tröskeln till att träna barn i fotboll är i Sverige exceptionellt låg. Vanligen räcker det att räcka upp en hand när alla andra föräldrar stirrar ner i backen. Barn är intelligenta, perceptiva och sociala varelser. De iakttar och jämför. De är relativt tidigt kvalificerade nog att bedöma tränarens engagemang och förkunskaper”, skriver Ali Amini.

Ali Amini
Utbildningsansvarig, Svenska Fotbollsakademin

Med jämna mellanrum blossar barnidrottspolitiska stormar upp i ett vattenglas. Öppna dörrar inom barnfotbollen slås in, självutnämnda experter tävlar om att uttala sig mest politiskt korrekt och en intensiv jakt efter ”de onda” inleds för att skapa drama. Polemiken säljer.

Grandiosa begrepp lämnas odefinierade, men används allt som oftast som semantiska slagträn i kampen om tolkningsföreträde.

LÄS MER: Carl Fhager: ”Alla har ett ansvar för barnens bästa”

Det pratas om bredd, elit, specialisering, generalisering, toppning, selektering, nivåindelning, barnrättskonventionen, styrd upptäckt och överföringseffekter.

Referenser till forskning används för att understödja egna sanningar, medan det pratas mer tyst om studiernas validitet och reliabilitet. Minst av allt pratas det om kärnan, kvaliteten i den dagliga träningsverksamheten.

Tröskeln till att träna barn i fotboll är i Sverige exceptionellt låg. Vanligen räcker det att räcka upp en hand när alla andra föräldrar stirrar ner i backen.

Samma kravlöshet som omgärdar den rekryteringprocessen sipprar allt som oftast ner till verksamheten på en gräsplan. Kravställning blir ett skällsord. Krav måste vägas upp av stöd, och att stödja barn i en lärandeprocess kräver tid, utbildning, och drivkrafter.

När redovisning av aktivitetsbidrag värderas högre än träningens innehåll, så måste barnperspektivet lyftas. När barnen står i kö för att invänta sin tur, istället för att bli aktiverade, är det inte så konstigt att de tappar lust och tilltro till verksamheten.

Föreningens möjligheter att ställa krav på den ideelle fotbollstränaren bedöms oftast som små då rädslan av att tappa ledare väger över.

Barn är intelligenta, perceptiva och sociala varelser. De iakttar och jämför. De är ytterst kompetenta i att mäta utveckling och lärande. De är relativt tidigt kvalificerade nog att bedöma tränarens engagemang och förkunskaper.

De behöver ramar, trygghet och kärlek. De behöver träna på att träna. Framförallt behöver de känna utveckling för att bevara glädje till fotbollen, en glädje definierad av dem själva.

Det är föga förvånande att i ett land där förhållandet mellan stat, individ och familj har kantats av centralstyrning, skriks det i den mest konservativa av folkrörelser, fotbollen, efter regler och reglementen.

Trubbiga instrument används för kirurgiska ingrepp mot avarter och får negativa effekter för det stora flertalet. Tänk om diskussionen istället kunde handla om att organisera, effektivisera, variera och anpassa fotbollsträning.

Tänk om tränar- och spelarutbildning var i fokus. Tänk om vi kunde diskutera aktivitetsgrad, bollkontaktsgrad, färdighetsträning och spelträning istället för att ondgöra oss över att barn byter klubb eller gillar att vinna.

Tänk om vi kunde börja i kärnan av problemet.

Tänk om varje barn hade en ärlig chans att uppnå sin fulla potential, oavsett vem som räckte upp handen.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.