(SD) IN I RIKSDAGEN ”Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen.” Det skriver vänsterpartiets Ali Esbati.
I efterdyningarna av det svenska valresultatet och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, har många konstaterat att Sverige därmed i någon mån blivit ett ”vanligt” europeiskt land. Högerpopulistiska, programmatiskt främlingsfientliga partier är idag en del av det europeiska politiska landskapet. Det kan därför vara intressant att se vad det är för bredare politiska tendenser som också påverkat Sverige – och vad som historiskt ändå har bidragit till att minska utrymmet för ett sådant parti i Sverige.
Sverigedemokraternas framgångar sammanfaller dels med ett katastrofresultat för socialdemokratin, dels med att en svensk högerregering blir omvald efter att ha gått rejält loss på grundvalarna för den svenska välfärdsmodellen – utan att det blev en huvudfråga i valet. Det är inte slumpmässigt.
Över hela Europa ser vi att den organiserade arbetarrörelsens har haft problem med att behålla organisation, identifikation och lojalitet hos den breda arbetarklassen. Det är viktiga faktorer bakom förstärkningen av högerpopulistiska strömningar. Strömningar som bland annat materialiseras i väljarstöd för partier som Sverigedemokraterna.
Det betyder inte alls att alla som röstar på SD är missnöjda socialdemokrater. Det handlar om ändringar i hela det politiska landskapet, som gör läget mer gynnsamt för högerpopulism.
De senaste tre decennierna har på flera sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för goda villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.
Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.
Jämfört med andra länder har situationen i Sverige ändå varit ovanligt bra. Vi har haft en mycket hög facklig anslutningsgrad, vilket bidrar till större lojalitet med och större verklighetsförankring av politiken på vänsterkanten. Vi har haft en välfärdsmodell som skapat samhällelig sammanhållning – god täckning och relativt lite social utslagning. Och vi har – trots allt – undvikit ”breda koalitioner” som dödar väljarnas möjlighet att ändra politikens inriktning i de flesta frågor.
Under de senaste åren har dock, inte minst tack vare aktiv regeringspolitik, hundratusentals lämnat facket, den fackliga organisationsgraden bland unga sjunkit ned mot 50 procent, de otrygga anställningarna blivit norm för stora grupper, en halv miljon hamnat utanför a-kassan, arbetslösheten skjutit i höjden, inkomstklyftorna nått rekordnivåer och socialförsäkringarna blivit läckande såll. Valresultatet innebär att den politiken kommer att fördjupas. Om utvecklingen inte möts av politiskt motstånd blir därmed jordmånen för högerpopulismen än mer gynnsam framöver.
Den utveckling vi har sett i hela Europa är att avsaknaden av djupgående politiska konflikter runt den ekonomiska politikens inriktning, banar väg för högerpopulister. Man kan se det politiska fältet som organiserat dels längs en ekonomisk-politik eller klassmässig axel, där fördelningsfrågor är viktiga, och dels längs en mer ”värderingsbaserad” axel, där synen på frågor som etnisk mångfald, brott och straff och i viss mån jämställdhet spelar stor roll. En framgångsrik, progressiv arbetarrörelse kan samla breda majoriteter för social förändring genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd. Så kan också stödet för exempelvis en human flyktingpolitik och en vettig kriminalpolitik vinnas och förankras.
Men när klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern – i olika skepnader – samla folk runt andra konfliktlinjer. De framgångsrika högerpopulistiska partierna i Europa har exploaterat det identifikationsgap som uppstår mellan arbetarrörelsens ledande partiaktiva och vissa arbetarväljare som upplever sig övergivna och alienerade. Om vänsterpartiernas samhällskritik uppfattas som blott urbana eliters uppifrånochnedtyckande får högern brett spelrum. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi går bollen över till motståndarna. Så kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut)
Detta är också något som bör leda till eftertanke runt mantrat om att ”man måste våga ta debatten” om de frågor som högerpopulister gärna vill prata om (invandring, integration, muslimer). Vill man minska högerpopulisternas inflytande handlar det snarare om att våga låta bli att ”ta debatten” på de villkoren. Etnifieringen av sociala problem är just den samtida högerpopulismens livsluft. Och själva det att hålla ”debatten” gående har spelat en dokumenterat positiv roll för valframgångar för högerpopulistiska partier – och för traditionellt borgerliga partier som tagit upp retoriken.
I land efter land kan vi se hur ”debatten” om invandring och ”värden” har kunnat tränga ut och desarmera politiska konflikter runt materiella makt- och fördelningsfrågor.
I Belgien har det högerextrema Vlaams Belang, som kombinerar en högljudd, sanslös hetsretorik mot muslimer med mindre högljudda, långtgående antifackliga och privatiseringsivrande krav, vuxit sig starkt. I Schweiz körde Schweizerische Volkspartei (SVP) i parlamentsvalet 2007 med affischer där tre vita får sparkar ut ett svart – under parollen ”för större trygghet”. Frågor om invandrare och minareter dominerade helt den politiska debatten, och SVP – som bland annat motsätter sig betald föräldraledighet och offentligt finansierad barnomsorg – blev störst med 29 procent av rösterna. Vi har sett den utvecklingen i stor skala i Italien, där högern bitit sig fast i den politiska makten, medan det de senaste åren blivit en normaliserad del av det politiska samtalet att peka ut grupper av ”främlingar” som roten till olika samhällsproblem. Vi såg det i uppbyggnaden av Nicolas Sarkozys popularitet – något som förde honom till presidentpalatset, och ser det åter när han parerar dåliga opinionssiffror med skändlig förföljelse av romer.
Ett av de länder där detta är tydligast är vårt södra grannland. I Danmark har den islamofobiska dagordningen sedan många år blivit helt dominerande, efter att ha slagit igenom under stridsrop om behovet av att ”ta debatten”. Där är det Dansk Folkeparti – Sverigedemokraternas kanske närmaste vänner – som gått längst i hetspratet, medan regeringspolitiken styrs av Venstre – det ”liberala” partiet. Dansk Folkeparti är en del av det parlamentariska underlaget för den danska högerregeringen, samtidigt som Venstre självt tagit över stora delar av Dansk Folkepartis asylpolitik och inte minst den retorik som omgärdar den – och som påverkar hela det danska samhället. Medan besattheten av ”de fremmede” har legat som en tjock dimma över det politiska landskapet har borgerligheten förlängt sitt regeringsinnehav under Venstres ledning, genomfört skattestopp och bidragit till större ekonomiska klyftor.
Är det något som verkligen har gjort Sverige till ett ovanligt land i Europa i de här sammanhangen, är att vi har haft en mer anständig ton i samhällsdebatten, och att både politiker och journalister har dragit sig för att spekulera i rasistiska och högerpopulistiska schabloner. De senaste åren har vi sett det förändras. Folkpartiet har varit ”föregångare” på partipolitisk nivå, med insinuanta utspel (burkaförbud, språktest, indragen föräldraförsäkring för invandrarkvinnor), som följts av än mer insinuant metaindignation av typen ”vi måste kunna ha en avslappnat debatt”. Och i valrörelsens slutskede har journalister och debattredaktioner tävlat med varandra om att ge Sverigedemokraterna och deras favoritfrågeställningar medieutrymme direkt eller indirekt.
Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen. Det innebär:
1. Att antirasistiskt arbete är nödvändigt. Det handlar om att se, analysera och motverka diskriminering och rasistiska schabloner på alla nivåer; om att motverka likhetstecken mellan integration och ”invandrarfrågor”; om att ta islamofobi på allvar som ett av våra främsta samtidsproblem. Detta arbete får inte uteslutande, eller ens i huvudsak, inriktas mot Sverigedemokraterna som parti. Det viktigaste är att motverka att utvecklingen förpestar samhällsklimatet i allmänhet och de andra politiska partierna i synnerhet.
2. Att det allra viktigaste är kampen mot högerns politik på ekonomins, välfärdens och arbetsmarknadens områden. Det är där arbetarrörelsen måste mobilisera och återvinna politikens kärna. Det är där det måste finnas och upplevas tydliga skillnader. Det är där vi måste se till att ställa upp en modern, framtidsriktad samhällsvision som överglänser rädslans och egoismens politik. Historiska erfarenheter visar oss att vi både kan och måste.