Jag har inte ”gått ut med” att jag har cancer förut, det är jobbigt men inte märkvärdigt, alla har någon som har cancer.

Att jag ”går ut med” det nu är för att jag vill att någon annan ska ta över, att någon bra journalist ska ta fram berättelsen om kostnaden för Nya Karolinska jämfört med utgiften för cancervården på Gamla Karolinska.

Vem som helst kan få cancer, buddister får cancer, akademiledamöter, lokalvårdare, skådespelare, författare som Christopher Hitchens, världens rikaste vegan Linda McCartney, Jacqueline Kennedy, Steve Jobs.

Det behöver inte bli du, det måste inte bli jag, men alla känner någon med cancer, tänk på Cancerfonden står det i dödsannonserna. Så dags.

Ända sedan vintern 2013 – 2014 har jag försökt skriva något om det här, jag har skrivit kilometer. Men inte publicerat.

Hur jag än försöker blir det inte bra, ironin blir dum, jag får inte stil på det. Det blir så när man är mitt inne i någonting. Är man för arg hörs bara skriket och inte vad man skriker, eller det blir bara som ett suddigt mummel. I vilket fall är det så för mig.

Cancer drabbar inte bara den som har den i kroppen, den drabbar de anhöriga, den drabbar vännerna.

Att livet är det som pågår under tiden man sysslar med annat, det är gammalt, men att livet måste ha sin gång även för den som är sjuk.

Den som har oturen att råka bli sjuk mellan hösten 2013 när jag blev diagnosticerad och år 2017 när Nya Karolinska ska bli klart, att sjukdomar pågår under tiden och att patienterna, det vill säga kunderna och deras anhöriga, dubbeldrabbas, har de ansvariga (oansvariga?) ingen aning om. Eller blundar för det.

Om någon av de styrande (vanstyrande, blindstyrande?) hade blivit inlagd på gamla Karolinska skulle det rustats upp direkt med typ en miljard.

Förutsatt det inte är blodcancer, leukemi, kommer de ansvariga (oansvariga?) undan med sina privata sjukvårdsförsäkringar, men för leukemi finns bara Karolinska. Gamla Karolinska. Men det verkar de inte veta. I så fall hade de legat lågt med kommande nedskärningar på hematologen.

Jag känner en sköterska som slutade på hematologen för att hon inte stod ut med att det var så smutsigt där. För att städningen var utlagd till lägsta anbud. Precis som den så kallade maten på Gamla Karolinska.

Det är inte väggarna, taken och golven. Det är inte ledningen som håller ihop Karolinska, det vill säga gamla Karolinska, interimkarolinska, vad som håller ihop det sjukhuset är personalen. Så klart.

Jag kräver att någon kompetent journalist ska gräva under Nya Karolinska – inte för att det inte funnits artiklar i DN Stockholm, inte för att inte Svenska Dagbladet haft löpande rapportering och publicerat brinnande appeller från onkologer och det är bra, men vad jag önskar är ett grundligt gräv på djupet.

Ett framtagande i ljuset av hur beslut och upphandlingar för Nya Karolinska gått till, varför Skanska har monopol på bygget helt på tvärs mot marknadssamhällets grundtänk.

Varför personalen, som vet hur vården fungerar i praktiken, inte har konsulterats eller informerats om omständigheter som kommer att påverka deras yrkesliv.

Har jag hört.

Liksom att vårdpersonal inte står i kö för jobb på Nya Karolinska; det dyra lyxbygget Nya Karolinska som ska öppna 2017.

Nu behövs det att någon av alla briljanta journalister som finns i Sverige ska göra en jämförelse mellan miljardrullningen på Nya Karolinska och de jämförelsevis få miljoner cancervården på Gamla Karolinska går back.

För övrigt är det en vansinnig idé att cancervård ska gå med vinst.

Jag väntar på en artikelserie i klass med Andreas Cervenkas och Torbjörn Isacsons om fasonerna på SCA. Jag väntar på att Cervenka, Isacson och alla deras grävande kollegor sätter igång med det och gör det nu.

En fördel med att ha en svår sjukdom är att ett bättre utpressningsläge får man aldrig.
”Gör som jag vill annars dör jag!”

Att det kan dröja många år innan jag dör om giftbehandlingen tar, ligger jag lågt med.
”Gräv djupt och gräv nu! Annars...”