Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör Åsa Romson, statsminister Stefan Löfven, Moderaternas Anna Kinberg Batra, Centerpartiledaren Annie Lööf, Folkpartiledaren Jan Björklund och Kristdemokratledaren Göran Hägglund vid lördagens pressträff i Riksdagen i Stockholm gällande extravalet. Foto: Henrik Montgomery / TT
Debattinlägg

”Alla mot Sverigedemokraterna”

Svensk politik ·

”Detta kommer med all sannolikhet att – om man nu lyckas hålla ihop – både minska valdeltagandet och öka SD:s väljarstöd 2018. Läget ser allt annat än ljust ut bortom innevarande mandatperiod”, skriver Daniel Wiklander.

Om debattören

Daniel Wiklander
Chefredaktör Arbetaren

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

När statsminister Stefan Löfven gjorde sitt utspel om extraval för en knapp månad sedan trodde nog många att det faktiskt var skarpt läge, trots att det handlade om att avisera om att utlysa extraval flera veckor senare.

Den gamle fackbasen hade, på grund av hur grundlagen är skriven, kommit i åtnjutande av ett närmast unikt tillfälle att laborera med vad som mer än något annat liknade ett varsel om stridsåtgärder i en avtalsrörelse.

Och naturligtvis utnyttjades det fönstret, precis som i en avtalsrörelse, till förhandlingar.

Sedan Stefan Löfven uttalade sin avsikt att utlysa nyval har det mumlats från flera håll om att med lagändringar göra det lättare för en minoritetsregering att få igenom sin budget utan tillräckligt parlamentariskt stöd.

Detta har med rätta kritiserats som en inskränkning i den parlamentariska demokratin. Det vi fått nu ger samma effekt, men utan lagändringar. Det ska vi vara tacksamma för.

I övrigt är den så kallade decemberöverenskommelsen, om än på kort sikt givetvis bättre än både extraval och den tills nyss mest troliga lösningen borgerlig minoritetsregering med stöd av Sverigedemokraterna, på lång sikt en både dålig och farlig utveckling i svensk politik.

Det är nämligen så, att politik kräver tydliga motsättningar.

Ju mer de etablerade partierna klumpar ihop sig kring mitten, desto mer öppnar de upp för utmanare på ytterkanterna – det är en välkänd sanning.

Att som nu dessutom ingå formella överenskommelser är att ta det hela ett steg längre.

I och med lördagens uppgörelse mellan blocken har motsättningen definierats: Alla mot Sverigedemokraterna.

Detta kommer med all sannolikhet att – om man nu lyckas hålla ihop – både minska valdeltagandet och öka SD:s väljarstöd 2018.

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson vet mycket väl att politik kräver tydliga motsättningar, och att den som fått rollen som huvudmotståndare tjänar på det.

Han visste vad han gjorde när SD vägrade ”ta ansvar” och istället stoppade regeringens budgetproposition.

Det tillfället kommer förvisso inte igen, men istället kan han nu visa på att det finns fog för retoriken om en etablissemangets ”sjuklöver” som gaddar ihop sig mot hans eget parti.

Den väntade utgången av SD:s misstroendeförklaring mot regeringen kommer att bli ett kvitto på detta, och varje gång alliansföreträdare i riksdagen argumenterar för sina förslag men sedan lägger ner sina röster får SD nya bevis på att de är den enda ”riktiga” oppositionen.

Utmärkt ammunition i nästa valrörelse.

Teoretiskt kunde även Vänsterpartiet gynnas av att stå utanför överenskommelsen, om man hade valt att föra en offensiv självständig oppositionspolitik vill säga.

Men dels har partiledaren Jonas Sjöstedt hittills enbart talat om partiets oberoende som friheten att rösta ner en eventuell borgerlig statsministerkandidat efter nästa val, dels kommer V att samarbeta med regeringen om kommande budgetar mandatperioden ut.

Knappast ett bra utgångsläge för några sjumilakliv framåt jämfört med valresultatet 2014.

Frågan är om Vänsterpartiet har vare sig viljan eller förmågan att släppa arvet från leninismen och ombilda sig till den breda populistiska vänsterrörelse som måste till för att plocka arbetarröster från Sverigedemokraterna.

Läget ser allt annat än ljust ut bortom innevarande mandatperiod.

Med decemberöverenskommelsen har en förkrossande riksdagsmajoritet dragit en klar och tydlig skiljelinje i politiken – och den går mellan dem själva och Sverigedemokraterna.

De som sedan valet 2010 ropat på en blocköverskridande ”folkfront” mot SD har fått som de ville.

Vi som varnat för en sådan politik riskerar att få våra farhågor besannade.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.