I två månader har vi levt med alternativet till en alliansregering.
Under åtta år tog Alliansen Sverige genom en finanskris med stabila statsfinanser. De orkade prioritera både sänkt skatt på vanliga inkomster och pensioner, lägre kostnader för att anställa och mer resurser till skolan, barn- och äldreomsorg och sjukvård, välfärdens kärna.
Stefan Löfvens första budget, överlastad med skattehöjningar för att blidka Vänsterpartiet, förliste likt regalskeppet Vasa redan på sin jungfrufärd genom riksdagen.
Sverigedemokraterna har för sin del visat att de inte bryr sig om vem som regerar landet eller hur budgeten är utformad. De vill strypa invandringen, punkt.
Ingen ska få komma hit, vare sig den arbetskraftsinvandrare som har anställning och kan försörja sig eller den asylsökande som flytt undan krig, terror och förtryck.
Läget för allianspartierna borde alltså vara gynnsamt när Sverige går till nyval den 22 mars 2015. Men för att vara regeringsalternativ räcker det inte att vara bättre än sina motståndare.
För missnöjespartier räcker det att peka på problemen. På regeringsalternativet vilar den betydligt tyngre bördan att presentera trovärdiga svar. Här var Alliansen inte bra nog efter åtta års regerande, och det var därför de röstades bort.
Inte minst måste väljarna få bättre svar på hur fler ska kunna få jobb och bostäder. Och det är inte säkert att de gillar de kortsiktiga effekterna av nödvändiga reformer som marknadshyror, översyn av turordningsregler och avskaffade ränteavdrag.
Alliansen måste våga prioritera fungerande lösningar på samhällsproblem framför kortsiktig popularitet. Så vinns trovärdighet att regera landet.
Alliansen måste också bli bättre på tidigare moderata kärnfrågor som brott och försvar. Oron får inte växa över laglöshet och skottlossning.
Polisen måste få ett tydligt uppdrag att finnas på de brottsintensiva platserna på tider när brotten begås. Rysslands militära hot mot våra gränser och grannländer måste möta resolut respons.
Lite i skymundan ser 2014 ut att bli varmaste året sedan temperaturerna började mötas på 1800-talet. Den globala uppvärmningen fortgår och hotar många av världens livsbetingelser.
Ändå meddelade OECD i en rapport nyligen att Sverige ger subventioner och skattestöd till miljöskadlig verksamhet på 48 miljarder kronor varje år. Även här krävs nytänkande av ett seriöst regeringsalternativ.
Några framhäver Moderaternas partiledarskifte som en svaghet, men ombytet är snarare en styrka. Regeringen Reinfeldt bar tydliga spår av regeringströtthet under sina sista år.
Jag önskar även rotation på ansvarsområdena.
Ett centerparti i medvind borde kunna aspirera på finansministerposten. Och skulle inte Jan Björklund med sina krav på ordning och reda passa bättre som justitieminister än i en mjuk verksamhet som skolan?
Även sakpolitiskt skulle det kunna bli piggare.
Jag önskar mig ett alliansalternativ som sänker skatter, gnetar med offentliga utgifter, underlättar rörlighet och handel över gränserna, avskaffar miljöskadliga subventioner, sätter gränser för statlig övervakning, lägger ner myndigheter och säger basta till förmynderi och systembolagsmonopol.
Som söker breda, långsiktiga uppgörelser om pensioner, försvar, energi och en ny skattereform.
Och som tar över efter 22 mars 2015 lett av Sveriges första kvinnliga statsminister.