Lamin Ceesays inlägg på SVT Opinion är symptomatiskt för år 2016. Allt ska handla om rasism och det värsta som kan hända är att någon är intresserad av ens bakgrund.

I Sverige har rasismdiskussionen blivit så pass absurd att man istället för att söka förbättra sin egen situation ska se ”rassar i varje gathörn”, anklaga med hela handen och på samma gång bygga sitt eget varumärke.

En farlig utveckling som i slutändan enkom gynnar rasister.

Idag har det blivit en etablerad sanning att den som inte är blond och blåögd per definition måste känna sig diskriminerad och förbannad.

Många spelar glatt med i denna ”arga vilden dramaturgin”, där majoritetssamhället ska vara förstående och sympatiska likt en kurator på högstadiet.

Vad som istället provocerar är människor som inte tycker det är konstigt att folk ibland frågar om ens ursprung och som inte blir förbannad om man ibland blir tilltalad på engelska.

Det går då att vänligt svara på svenska och konversationen brukar sluta där. Om man får en fråga om sitt ursprung kan man även kosta på sig att vara generös och berätta lite om sig själv.

Även om det blir tjatigt i längden.

För det finns annat som också är tidsödande: som att köa i tunnelbanan eller behöva akta sig för att halka när det är halt.

Att ständigt gå omkring och vara förbannad över verkliga och inbillade orättvisor leder inte till någonting konstruktivt överhuvudtaget.

Dessutom kan man lätt få intrycket att ”vita” aldrig skulle ha något att vara arg över.

Men de har det och det går inte en dag utan att en vuxen person blir småirriterad eller rent av förbannad.

Det är helt enkelt en del av vuxenlivet att känna lite ilska över omvärlden. Att däremot ständigt behöva adla sin ilska och frustration till politik är ett tecken på att man mentalt inte har lämnat sin tonårstid.

Det är dock tufft att växa upp för man måste inse att världen inte är perfekt och att livet blir bättre, om man inte ständigt bär omvärldens problem på sina axlar eller inser att allt inte är en konspiration mot just dig.

Snart står ett nytt år inför dörren och då är det hög tid att göra ett nyårslöfte.

Mitt råd till artikelförfattaren och alla andra som ser rasism i varje hörn är att försöka bruka generositetsprincipen:

• Det kanske är så att den som frågar faktiskt är intresserad av var du kommer ifrån och den som tilltalar dig på engelska kanske tror att du faktiskt är från ett annat land.

Detta händer mig med jämna mellanrum och det är alltid lika roligt när frågeställaren blir positivt överraskad när jag på frågan om ursprung svarar ”Nyköping”, på bredaste sörmländska.  

Dessa råd sägs i all välmening, men utvecklingen är på längre sikt farlig då identitetspolitik och ”jakten på rasister” också frambringar en reaktion. Vi ser det inte minst i USA och även här i Sverige.

Så lämna klagandet 2016 och gör något konstruktivt under nästa år.

Det går att lära sig ett till språk, börja träna eller varför inte ta och läs en historiebok eller två. Eftersom vi alla bygger varumärken tar jag och föreslår min egen.