Nya aktörer tar plats i Almedalens paneler och bland dess arrangörer, vilket är positivt.
Det breddar åsiktsutbudet, representationen och kunskapen utifrån vilken politiken formas. Men det politiska utrymmet blir inte större. Inte heller blir värderingarna eller handlingarna för att styra in samhällsdebatten mot mänskliga rättigheter starkare.
Etablerade organisationer och medier måste ta sitt ansvar för att skapa utrymme till de idag nedtystade rösterna.
Kvar i skuggan från de etablerade organisationerna och medierna står feminister, små organisationer och unga med otillräckligt kapital för att göra sig slagkraftiga i Almedalens kapprustning.
Av årets Almedalsveckas 1750 arrangörer är endast 19 stycken feministiska och antirasistiska.
De flesta har alltså inte tagit sig hit. En systematisk uteslutning från det politiska samtalet har utvecklats och utgör ett hot mot såväl demokratin som mänskliga rättigheters närvaro på den politiska agendan.
Men det är inte bara aktörernas inaktivitet som stänger oss ute. Rasister själva försöker tysta ner genom hot och hat, förföljelse samt uthängningar.
Detta sätter Almedalens exkludering i ett större ljus.
Rasisters aktivitet är ett direkt hot mot demokratin. Organisationers och mediers passivitet mot rasism och för feminism förstärker problemet ytterligare.
Rasism är inte isolerat i Sverigedemokraterna, att påstå det är att förminska problemet. Rasisterna tar plats i allt fler organisationer och partier i takt med att hatet breder ut sig och normaliseras.
Därför kan inte heller motståndet vara koncentrerat till enstaka feministiska och antirasistiska organisationer. Alla politiska aktörer måste ta ställning för mänskliga rättigheter.
I Almedalen legitimeras vi inte som en röst bland andra ungdomspolitiska aktörer. Antingen rättfärdigar arrangörerna vår exkludering med att vårt moderparti inte sitter i riksdagen, eller att vi är för små.
Det är sant att Feministiskt initiativ inte sitter i riksdagen. Men de tar plats i Europaparlamentet och 13 kommuner.
De har stabila opinionssiffror mellan två och tre procent, trots medieskugga, och experter menar att Feministiskt initiativ är att räkna med inför valet 2018. Inte heller är vi små.
Sanningen är att vi 2014 var Sveriges tredje största politiska ungdomsförbund med nära 8000 medlemmar. Även om medlemssiffrorna idag inte når samma höjder, är vi fortfarande större än såväl LUF, CUF, och KDU.
I opinionsundersökningar, som idag byter metod för att minska bortfallet från unga, är väljarstödet bland just unga för Feministiskt initiativ över 10 procent.
Problemet är att det ses som ett politiskt ställningstagande för annars partipolitiskt obundna aktörer att selektera och välja fram oss, men inte att välja fram rasistiska och konservativa röster.
I tisdagens ungdomsledardebatt hos Nyheter24 var SDU:s ordförande Tobias Anderssons svar på hur vi åtgärdar problemet med sexuella övergrepp att ”det är dags att sluta dela ut kaffe och #tafsainte-armband. Det är dags att dela ut batongslag och handfängslar. Varför ska man få komma till Sverige och tafsa på våra kvinnor och sen få stanna här?”.
Att medier och aktörer ger utrymme till denna rasism är alarmerande. Politiken handlar om oss alla, våra liv och vår trygghet. Röster som ifrågasätter människors rättigheter ska inte få ta plats i politiken.
Men det är dock vad de rasistiska rösterna får när motståndet inte ges plats i det politiska samtalet.
När etablerade aktörer väljer bort feminister, antirasister, ungdomar och mindre organisationer tar de sig makten att äventyra våra möjligheter till etablering. Det är hög tid för alla organisationer och medier att ta sitt ansvar.
Vi behöver ett rosa ljus över Almedalen.
Almedalen måste vara en arena för alla samhällets invånare och aktörer att delta på under lika villkor för att klassas som en demokratisk mötesplats. Det krävs handling för mänskliga rättigheter och delaktighet.
Först i denna verklighet kan vi börja driva och utveckla politik för alla Sveriges invånare och Almedalens besökare.
Alla har att vinna på en bredare representation bland samhällets politiska aktörer under Almedalsveckan.
Det kunskapsberikar politiken och det styr tillbaks vad som anses som vedertagna åsikter från det radikala höger till att få kretsa kring mänskliga rättigheter och jämlikhet.
För faktumet att mänskliga rättigheter och jämlikhet fortfarande ses som kontroversiellt och radikalt säger bara något om samhällsdebatten, och ingenting om oss.