Det var för fem år sedan som min mamma började falla (inte tillräckligt), vara vimsig i huvudet (inte tillräckligt), inte få i sig något annat än näringsdryck och risifrutti och knappt kunde ta sig ur sängen.

Detta var inte tillräckligt för att biståndsbedömaren skulle hålla med mig om att det nu var dags för min 87-åriga mamma, som bodde ensam, att få en plats på ett vård- och omsorgsboende .

–Men hon klarar sig inte själv , jag är enda barnet, hennes syster är ett år yngre och jag jobbar heltid. Är det tänkt att jag ska gå ner på deltid för att kunna ta hand om mamma?

Jovisst hade hon hemtjänst, de rusade in och ut (inte deras fel, deras schema tillät inte mer). Hyggliga människor, kvinnor och män, men ofta nya ansikten.

Människor som mamma aldrig sett låste upp, kom in för att ge medicin, duscha, städa och försöka få henne att äta. Sen iväg till nästa gamling. På löpande band.

Oturligt nog, om vi talar om vård, så var mamma inte tillräckligt dement för att få en plats, för då går det fortare.

Att mamma inte visste var hon bodde, om hon hade fått medicin eller om hade ätit, ansågs i det här sammanhanget inte räcka för att gå under rubriken dement, ensam gamling.

Det var då jag förstod att vi hade anhörigvård, läs kvinnlig, eftersom det i första hand är döttrarna som rycker in. För vi står inte ut med att se eländet.

Jag trodde det var självklart att få bli omhändertagen när man blir så gammal att man inte klarar sig själv. Särskilt i Sverige, där de styrande politikerna ständigt tar munnen full med löften om trygghet och välfärd.

Vi alla, inklusive mamma som ett helt liv betalat skatt, tror att vi ska få hjälp med tillsyn när det är dags för oss. Ungefär som den självklara rätt vi har att kräva förskola till våra barn. Fullt jämförbart med en gamling som inte klarar sig själv.

Jag var alltså inte ute efter promenader eller annan psykisk stimulans, jag ville ha bassäkerhet.

Jag kände mig lurad. Politikerna ljög. Det fanns plats, men fagert tal om att alla hellre vill bo kvar hemma handlade i själva verket mer om ekonomi.

Att bo kvar hemma är billigare för kommunen och innebär i verkligheten att du måste ha en anhörig nära dig. Observera att detta hände före den stora flyktingkatastrofen.

När allt bara blev sämre föreslog biståndsbedömaren en sjukhussäng med grind så att hon inte kunde gå på toan eller till köket, för det var då hon föll.

–Har du satt mig i fängelse, sa mamma till mig med ledsen röst, och hatade blöjan hon tvingats ha på sig.

Till slut gav hon upp och låg apatisk i sitt sängfängelse och väntade på mig och mina barnbarn. Vid besöken lyste hon upp. Så vi tog ner grinden till den förhatliga sängen.

Och så föll hon igen. Och igen. Det var fallen som blev ”räddningen”.

Diverse besök till sjukhuset på grund av fall, och de otaliga larmen som tvingade hemtjänsten att rycka ut, blev då lika kostsamt för socialtjänsten i Stockholms kommun som att ta in henne på ett vård- och omsorgsboende.

Så blev det en sån lycka, också för henne!

Min eviga rädsla, mina inställda jobbresor och annat som omhändertagandet av mamma krävde blev historia. En plats på vård- och omsorgsboende kostar 60 000 i månaden, minus mammas pension på 11 000 kronor. Dyrt. Javisst och Inte undra på att man in i det längsta försöker hålla gamlingarna hemma.

Efter det att jag skrivit om det här i Expressen blev jag kontaktad av andra med samma upplevelser. Jag förstod att jag hade en anhörigarmé bakom mig.

En till som hörde av sig var äldreministern Åsa Regnér, som berättade för mig om alla de nya satsningarna på gamla.

Det låter bra. Som alltid när politiker pratar. Men jag vill se verkstad.