Beskedet att president Donald Trump slutligen bestämt sig för att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, och att ambassaden på sikt ska flyttas dit från Tel Aviv, var knappast oväntat i den bemärkelse att ingen amerikansk regering har gett så många och så tydliga signaler kring frågan under så lång tid.
LÄS MER: Därför vill Trump flytta ambassaden
Vad som tidigare varit läpparnas bekännelse från presidentkandidater, har nu blivit politik med Trump.
Se hela klippet på Vita husets hemsida: ”President Trump Gives a Statement on Jerusalem”
När presidenterna väl brukade nå Vita Huset har amerikanska UD:s argument mot en sådan ambassadflytt alltid vunnit gehör och många trodde att Trump skulle gå samma väg när han inte genast flyttade ambassaden vid tillträdet.
Motståndarna till flytten har länge ansett att det skulle skada fredsprocessen, kraftigt uppröra den muslimska världen och undergräva förtroendet för USA som opartisk fredsmäklare då Jerusalems status är en känslig fråga.
Enligt min mening har dessa argument tidigare haft långt större tyngd än vad de kan sägas ha idag. Hotet från den palestinska presidenten Abbas att det amerikanska erkännandet skulle döda den redan stendöda fredsprocessen är svårt att ta på allvar.
LÄS MER: Jerusalem viktigt för tre världsreligioner
Att Trump inte tycks bekymrad över eventuella reaktioner från den muslimska världen, särskilt då arabvärlden, handlar säkert dels om hans eget burdusa sätt att bedriva utrikespolitik, men också som ett tecken i tiden på hur den splittrade och krigshärjade arabvärldens internationella ställning och makt har undergrävts i kölvattnet av den så kallade arabiska våren.
I den alltmer öppna kampen mot Iran behöver tongivande länder som Saudiarabien främst USA:s, men i viss mån även Israels hjälp, och deras reaktioner kan därför förväntas vara ytterst måttliga.
Trump, som sagt sig vilja uppnå ”århundradets deal”, ser säkert denna symbolfråga som ett sätt att skaka om dödläget i fredsprocessen och tvinga palestinierna att återvända till förhandlingsbordet efter många års vägran.
På detta sätt kan de tvingas inse att rådande status quo både kan innebära att omvärlden tröttnar fullständigt, men också att de själva förlorar inflytande samtidigt som Israel röner stora diplomatiska framgångar. Händelseutvecklingen i världen springer just nu palestinierna förbi.
För Israel är detta givetvis en stor diplomatisk seger. Fram till 1980, då Israel stiftade en grundlag som gjorde gällande att ett enat Jerusalem skall fortsätta vara Israels huvudstad, fanns i Jerusalem 13 ambassader, medan idag finns inte en enda kvar.
Förhoppningen finns förstås att så småningom kommer en växande skara länder som önskar stå på god fot med Israel följa efter.
Alla världens ledare är väl medvetna om att Jerusalem alltid varit Israels de facto huvudstad och om de vill besöka premiärministern, presidenten eller parlamentet så får de vackert resa till Jerusalem.
Medan Fatah pratar om riskerna för den numera likstela fredsprocessen, talar Hamas sin vana trogen hellre om nya våldshandlingar. Utannonserade ”vredens dagar” hoppas man ska få fart på ”motståndet” igen, men aptiten för detta tycks ytterst begränsad.
I veckan lyssnade jag på Avi Issacharoff, en av Israels mest rutinerade journalister och medskapare av den utmärkta TV-serien Fauda (Netflix), som berättade om hur man i Nablus på Västbanken idag måste skaffa parkeringsbiljett och köra med bilbälte då lag och ordning har återvänt. Vem vill då återvända till fauda? (Kaos på arabiska)
Nej, allt prat om en tredje intifada är förstås kraftigt överdrivet. Den andra intifadan fick fart när Arafat ansåg sig kunna vinna ytterligare diplomatiska eftergifter genom terrorism.
Att en intifada vore enormt kontraproduktiv är något som nuvarande president Abbas vet mycket väl och utan effektivt stöd från ledarskapet kan en riktig intifada inte uppstå.
Demonstrationer med stenkastning här och där säkert, men inget värre än så.
Riskerna för erkännandet av Jerusalem är därmed ganska måttliga, medan inrikespolitiska poäng enkelt kunde plockas på något som ytterst sätt är en perifer symbolfråga, den högstämda retoriken till trots.
