Kan man tävla i litteratur? Nej, minsann!

Jag erhöll icke priset i år heller.

Det ädla och hedervärda nobelpriset i litteratur.

33 års författarskap med över 160 utgivna titlar och 12 miljoner sålda exemplar hjälpte inte.

Läsglädje för flera generationer och en nyckel till vidare intresse för bokläsandet blev ingen fjäder i hatten. Inte denna gång. Förmodligen aldrig någon gång någonsin.

Jag kan fortsätta sitta där, år efter år, med mobilen nervöst i handen och invänta det magiska samtalet från kommittén, för att efter klockan 13 ömka mig i min medelålders vita bitterhet och tycka att världen är orättvis och klen.

Jag har funderat lite i dessa prisutdelningstider.

Det första är huruvida man överhuvudtaget kan tävla i litteratur eller inte.

Det enkla svaret är givetvis kan man det.

Man kan tävla i vad som helst. Vi har det från födseln. Redan i våra tidiga år får vi agera tävlingsdeltagare i våra föräldrars mästerskap i bebisutveckling.

• Totte har redan tagit sina första steg. Han är bara 7 månader.
   
• Jaha. Men Lilith började krypa när hon var 4.
   
• Totte började med smakportioner när han var 3 månader och 12 dagar gammal.
   
• Lilith satte sig upp redan efter 10 veckor.
   
• När Totte förlöstes kom han ut och citerade Oscar Wilde; ”En poet kan överleva allt utom ett tryckfel”.

Tävlandet är lika gammalt som mänskligheten. Vi bedöms, poängsätts, betygsätts och konkurrerar på lika och olika villkor. Vi sorteras in i fack, ålder, kön, etnicitet, intressen och till och med skorstorlek, enkom för att vi ska kunna vara med i kampen om vem som är bäst.

Inte bara vi individer tävlar. Allt vi har runt omkring oss, i det som vi kallar verkligheten utsätts också för jämförelser, sortering och kraftmätning.

Som just litteratur.

Det ultimata mästerskapet i litteratur heter Nobelpriset.

Kriteriet för att erövra guldmedaljen är inte att springa snabbast, hoppa högst, göra flest mål eller boxa sin motståndare hårdast på näsan.

Det är faktiskt inte heller att ha sålt flest böcker, bidragit till mest glädje och läslust eller att man har gjort avtryck i folks liv.

Nej, nej, nej!

Kriteriet heter kvalitet.

Och det är här det skiter sig. (Ursäkta det obskyra och vulgära uttrycket)

Vem bestämmer om någonting är bra eller dåligt?

Våra föräldrar? Vår statsminister? Konungen? Vår eventuella partner?

I just detta specifika fall har vi åtminstone ett klart och tydligt svar.

Det är Svenska Akademien.

De aderton, jätteduktiga, belästa, intelligenta och framstående litteraturexperterna.

Alla är författare och poeter. I världsklass. En del av dem har till och med skrivit publikationer som gått med vinst.  Bravo!

Det är dessa 18 som helt enkelt, VET vem som är bäst i tävlingen litteratur.

Hur får de fram vem som är bäst då?

Kvalitet.

Hur bedömer man kvalitet?

Vem är det som sätter värdena för hur bra eller dåligt någonting är?

Experterna inom de separata områdena förstås. Det vill säga våra arton ledamöter.

Men det är nu som det liksom knorrar lite lite i min blekfeta lekamen.

Litteratur, musik, kläder, mode, konst, arkitektur är ju subjektiva upplevelser.

Objektet man ägnar uppmärksamhet åt, ger individen någonting. En upplevelse. En känsla.

Vi bedömer allt vi ser och upplever genom våra egna subjektiva ögon. Vi lägger in egna erfarenheter, preferenser, önskningar, drömmar och minnen när vi tar del av kultur.

Så Nobelpriset är således ett mästerskap i smak och tycke. Inte ett facit på vad som varit bäst inom genren under året.

Så visst, återigen, visst kan man tävla i litteratur.

Och dela ut Nobelpris.

Det är ju precis som Melodifestivalen och Miss Universum.

En tävling i smak och tycke.