Valet av Donald Trump är inte enbart en amerikansk revolution. Det utgör också den hittills största framgången för den auktoritära populismen i västvärlden.

Tidigare har populismens största framgångar räknats i valsegrar i andrarangsval – som UKIP:s och Dansk Folkepartis segrar i Europaparlamentsvalet 2014 – eller i regeringsmakt i mindre länder – som Viktor Orbáns regeringsinnehav i Ungern.

Nu har någon med samma världsbild och samma värderingar valts till president i USA. Det är en dramatisk förändring. ”Bigger than Brexit”, som Nigel Farage triumferande beskrev Trumps seger.

Till skillnad från sina europeiska kollegor har Trump blivit vald som företrädare för ett etablerat parti. Det återstår att se i vilken mån partietablissemanget i Washington kommer forma Trump, och vice versa.

Men vi kan redan konstatera att i ideologi, retorik och sakpolitik är likheterna slående mellan Trump och de europeiska populiströrelserna.

Det är samma nostalgiska chauvinism, samma fientlighet mot globalisering och frihandel, samma invandringsmotstånd, samma hets mot minoriteter och oförmåga att markera en anständighetsgräns mot extremism, samma nostalgi över ett svunnet förflutet, samma avsaknad av sammanhängande ekonomiska program, och, kanske viktigast av allt, samma revanschism mot den politiska och mediala eliten.

Vi har sedan länge vant oss vid att populistiska framgångar möts med bortförklaringar och önsketänkande.

Det vore ju så mycket enklare om det handlade om fattigdom eller vilseledda väljare eller vad som helst så länge inte väljarna råkar dela åsikterna hos de partier de röstar på.

Förhoppningsvis har denna förnekelsestrategi nu nått vägs ände. Trump kan inte förklaras i strikt materiella termer. Arbetslösheten har minskat, fattigdomen är starkast bland de grupper som absolut inte röstar på Trump.

I strukturella termer är snarare demografi viktigare än ekonomi.

Istället är det hög tid att inse ett grundläggande faktum: västvärlden rymmer stora väljargrupper med djupt antiliberala värderingar.

Dessa väljare är inte förlorare, som de så ofta föraktuftullt beskrivs som. De är inte lurade. De tycker helt enkelt annorlunda.

Och de hade varit mer mottagliga för argument om de behandlats som vuxna, rationella och ansvarstagande individer. Inte, som Hillary Clinton kallat dem, som ” oförbätterliga” och ” beklagansvärda”.

På denna punkt finns emellertid inget utrymme för svenska eller europeiska liberaler att läxa upp amerikaner, vi har redan misslyckats kapitalt.

Nu har förutsättningar försämrats ytterligare. USA har länge varit den liberala världsordningens garant. Men USA har också samtidigt varit det främsta exemplet på förverkligandet av liberala värderingar i praktiken, såväl politiskt som ekonomiskt.

USA under Trump riskerar att bli det omvända. En beskyddare, och inspiratör, för auktoritära populister, världen över.

För Europas populister, som tidigare tvingats nöja sig med varandras tvivelaktiga sällskap, är det en fantastisk utveckling.

För liberaler är det en katastrof.